x
En storartad påminnelse om filmmusikens kraft och funktion

Bob Hund: Stumfilmskonsert, Storsjöyran, Östersund

En storartad påminnelse om filmmusikens kraft och funktion

Recenserad av Anders Nilsson | GAFFA

Från oberäkneliga Bob Hund kan man numera lika gärna förvänta sig performanceverk och installationer, som skruvad indierock. Därför känns det märkligt logiskt att den knasbolliga sextetten ger sig på att tonsätta en sovjetisk montagefilm från 1929. Dziga Vertovs Mannen med filmkameran är en metafilm om film, där en man dokumenterar livet i en namnlös stad. Stumfilmskonserten i Östersund ingår i Bob Hunds ambition att "ta över" varje ort de besöker, i detta fall med aktiviteter som tatueringsstudio, utställning och båttur med fansen.

Teatersalongen i Storsjöteatern är nästan fullsatt. Även scenen är välfylld. Till sin hjälp har Bob Hund Östersunds kulturskola: ett större antal klassiskt skolade ungdomar på stråk, blås, slagverk och körsång. Under filmens inledning, där en biosalong fylls av publik, hörs i flera minuter en ensam synthton. Sedan brakar den verkliga orkestern igång samtidigt som filmens biografdito. Metanivån är förstås total. Kulturskolegänget, som imponerar trots sin låga medelålder, är som en naturlig förlängning av Bob Hund. Synthigt och analogt blandas i en perfekt balans och får växelvis ta plats. Några gånger betonas händelserna i bild så exakt att det blir rena ljudeffekter, utan att flödet av musik stoppas upp. Musikstyckena är så sammanflätade att det i praktiken upplevs som ett enda verk. Att Vertovs många utsnitt av verkligheten limmas ihop musikaliskt, skapar ett suggestivt lugn. Detta oavsett om det är industrilokaler, överklassmiljöer eller hetsig rusningstrafik som flimrar förbi.

"Landet är förgiftat av impopulärmusik." "Ju högre du klättrar, desto mer du exponeras." Konsertens inslag av sång är minnesvärda för de snillrikt dubbeltydiga texterna. När glimtar ur filmen kommenteras finns där också kritik mot övervakningssamhället, näthat och populism. Mest tyngd får textrader om människan som kamera. Känslan av att vara en del av något större, med människa och maskin i lika mycket samspel som kontrast.

Dziga Vertovs klippningsteknik satte nya standarder för filmmediet, som står sig än i dag. Bildernas ordning och inbördes relation – summan av delarna – skapar puls och mening i det till synes irrationella. Mötet mellan då och nu, gör att man i en dryg timme slungas in i en filmhistorisk kapsel. En påminnelse om filmmusikens kraft och funktion. I Bob Hunds bångstyriga händer blir det något alldeles extra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA