x

Daughter
Linné, Way Out West

Solen och publiken förstör allt - nästan

GAFFA

Album /
Utgivning D. -0001.11.30
Recenserad av
Andreas Bäckman

Det är min övertygelse att en spelning aldrig är bättre än dess omständigheter. Och när man så befinner sig i linnétältet klockan 15.50 en solig festival-torsdag i augusti är det svårt att påstå att dessa är optimala. För er som inte vet har brittiska trion Daughter kallats för ett melankoliskt folk-pop-band. Genre-beskrivningen är förstås helt uppåt väggarna. Det som försöker nå fram till publiken denna eftermiddag är snarare en blanding av drömpop, post-rock och i någon mån shoegaze. En mörk kväll i berusat tillstånd hade det här antagligen varit gåshudsframkallande. Som en viss afton längts fram med Slowdive var på samma plats för några år sedan.

Men det är svårt att ta till sig sångerskan Elena Tonras låtar om frusna hjärtan och krossad kärlek när himlen är blå och publiken promenerar omkring och pratar om just hur överraskande bra vädret är. Det är svårt att ta sig in i i den mörka delen av sitt medvetande och möta Daughters uppenbara fäbless för Ian Curtis, Rachel Goswell och andra fallna giganter.

Men det är inte bandet som gör något fel. Det är, återigen – omständigheterna. Publiken är uppsluppen, ointresserad, tjattrig och irriterande första-dagen-på-festivalen-glad. Det är egentligen först när Youths on-and-off-mangel-crescendo beslöjar det luftiga tältet som saker blir allvarliga, folk fäster blicken på scenen. Om det ändå var natt och folk kunde hålla käften, då hade det här varit något helt annat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA