x
Synthpop-hjärtat långt ifrån smältpunkt

Chvrches, Azalea, Way Out West

Synthpop-hjärtat långt ifrån smältpunkt

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Jag ser ett tema här på Way Out West 2016. Vi kan kalla det för: avdelning band som lider av att spela för tidigt på dagen. Band som inte riktigt kan hjälpa att det inte går att använda sig av ljus, laser och rök eller confetti-attiraljer för att höja stämningen. Och man ska veta att det hade behövts i det här fallet.

Det hjälper inte att den här skotska trion redan från början lider av en ansamling låtar som är lite för lika varandra. Det är svårt att lyssna på hela senaste skivan utan att se det som en enhet, ett gäng låtar som använder en snarlik synthetisk struktur. Mer märkbart blir det förstås när det ska framföras live. Låtarna påbörjas och avslutas lika abrupt som om man råkat trycka på pause på sin walkman, ändå går de sömlöst in i varandra. Bandets frontkvinna Lauren Mayberry hjälper inte direkt till med sitt sterila mellansnack som går ut på en enda sak: det är kul att vara just här, just nu, i Sverige.
Wow.

Det är två dudes med i det här bandet också förresten, och en av dem får ta ton i - inte en - utan två låtar. Det är väldigt olyckligt. Det är nämligen två låtar som förutom att vara svagast på senaste alstret också känns som två låtar som tillkommit enkom på grund av att dude #2 tyckte att man skulle blanda sångare. Det får mig att önska att bandet hetat Lauren Mayberry och inte Chvrches, och att sjungandet överläts till den som kan hantera det.

Mitt i allt denna kritik ska man förstå att undertecknad var en av de största påhejarna av att Chvrches skulle besöka Sverige och Way Out West, men... not like this!

Allt är förstås inte dåligt, och när man står där och speglar sig i kvällssolen och låtar som Never Ending Circles och Bury It ljuder är det ändå värmande för en gammal syntpop-själ. Och för att motsvara någon slags förhoppningar avslutar man med bandets hittills största hit, The Mother We Share. Och för första gången låter går skottarna ur sin ”comfort zone” och inleder med Mayberry acapella för att sedan låta beaten explodera över publiken. Mer sådant nästa gång, tack. Rutin är tråkigt.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA