x
Nattens musik, mitt på dagen

M83, Way Out West

Nattens musik, mitt på dagen

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Hur mycket Anthony Gonzalez än vridit och vänt med sina projekt har det alltid varit musik för natten. Hans episka synthpostrock – som nådde sin stora kulmen runt 2005 års Before The Dawn Heal Us – bar på toner som gjorda för bilfärder rakt ut i ett kolsvart landskap. Nu på senare år har han gått all in clublife och spottar ur sig galet dansvänliga små mästerverk, det där man vill höra när solen har sänkt sig för evigheter sedan.

Att M83 då placeras klockan 16:25 är djupt beklagligt. Särskilt med bandets sena Coachella- och Roskilde-spelning färskt i minnet. Ingen skugga ska falla på bandet. Anthony Gonzalez jobbar febrilt för att väcka sin publik, gitarristen känns nästan lite för aktiv i sin roll som ”killen med de perfekta och lite lagom urspårade movesen”. Han rimmar liksom illa med den övriga stämningen. Det bjuds givetvis på innerliga saxsolon helt utan ironi och frontmannen dansar så där med armarna bakom ryggen som bara han kan. Men responsen är inte det den borde vara.

Det ska dock sägas, M83 är och förblir ett ganska märkligt arenaband. De är liksom inte klippta och skurna in i den mallen. Förmodligen för att Anthony Gonzalez verkar leva för att bryta mallar. M83 är emellrtid inte dummare än att de förstår att saker och ting måste sättas på sin spets för att man ska nå ut i nutidens musikaliska röra. Det är muppar och burgare på omslaget och det är musik som vill vara snygg och ful på samma gång. Det är titlar som Go! och Do It, Try It och det är en imponerande maskinpark att beskåda live.

Precis som intrycket från Coachella och Roskilde är M83 ett band som jobbar för att vinna över sin publik. Vid båda dessa tillfällen stod Anthony Gonzalez mot slutet ärligt tagen och förmedlade sin kärlek rakt ut. När han tackar av Way Out West-publiken med ett ”thank you for listening, because I love you” värmer det ju såklart. Men det är något plikttroget över det. Något som skaver. Det blir inte ens någon form av arbetsseger under Couleurs. En nästan tio minuter lång sak som växer och går in i varenda por för att sprängas i ren danseufori. I Slottsskogen måste samlingen kring Flamingo-scenen viftas till liv efter halva låten.

För att dra ner det hela till den tråkiga slutsatsen: M83 är inget mitt på dagen-material. Det är lätt att vara efterklok men om Libertines hade fått tummen ur och ställt in tidigare med ett senarelagt M83 som resultat hade vi alla lämnat dessa fransmän med helt andra minnen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA