x
Skickligt hopkok ur popmusikens urkälla

Jason Isbell, Way Out West

Skickligt hopkok ur popmusikens urkälla

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Min kollega påpekar att Jason Isbell är en sådan där artist som är betydligt populärare hos musikjournalister än bland det så kallade folket. Precis som Sturgill Simpson. Jo, så är det ju. ”No one gives a damn about the things I give a damn about”, sjunger Isbell i Alabama Pines. Sådan är verkligheten också för musikjournalisten – ibland i alla fall. Buhu, snyft.

Jaja, någon marginalföreteelse är dock inte Isbell, men han är småvilt jämfört med exempelvis M83, som kliver på Flamingo-scenen efter Alabama-sonen. Kärleken till Isbell, från musikjournalister, är nästintill villkorslös. Something More Than Free (2015) tilldelades höga betyg och lovord lite på slentrian. Omtyckta artister bedöms ofta utifrån vilka de är snarare än utifrån det album som ska till att recenseras. Something More Than Free var nämligen en vekare skiva än Southeastern (2013), vad än diverse tyckare må anse. Skivan är ett mycket gott hantverk, som allt Isbell rör vid är, men den är inte den överväldigande känslostorm som Southeastern (2013) var.

Varför älskar då journalisterna Isbell så mycket? Ja, tyckarna älskar sönder all musik som tar sin kraft ur popmusikens själva huvudartär. Urkällan. Guldådern. Den musik som växte fram där någonstans i den amerikanska södern. Den som sedan förgrenades i specifika genrer som soul, country, pop, rock och så vidare. Där någonstans finns Isbell, med sin förfinade americana. Ett hopkok av uppräknade genres. Och en klar och innerlig Muscle Shoals-röst som höjer sig över praxis inom americana, folkmusik och country.

Men det är så att säga traditionellt. I bemärkelsen att det inte är musik som är ”ny”, som, ja, inte fan vet jag, häxhouse eller någon sådan där nykomponerad genre. Det är gamla hjulspår och det blir en aning tamt ibland. Särskilt så här, på en stor scen med en liten publik och ett blandat intresse. Även om det är skickligt utfört av både Isbell och hans band – som förut gick under benämningen The 400 Units. Och det blir väl stökigt och brötigt i Isbells gamla Drive-By Truckers låtar: Decoration Day och Never Gonna Change. Den senare blir rena Neil Young-onanin. Kul för gamla gubbar och sådana som aspirerar på gubbtiteln kanske, men tråkigt för resten av oss.

Decoration Day visade att en 22-årig Isbell kunde mer än kröka och spela låtar skrivna av andra. En fantastisk låt, som hämtade sin inspiration från Isbells släkthistoria. Han berättar att han inte hade ett skit att skriva om som ungtupp, så han använde helt enkelt de berättelser som muntligen berättats till honom av hans närmaste. Men låten behöver varken gitarrsolot eller den skramliga stökighet som blir ännu påtagligare live.

Låtlistan utgörs av en fin blandning från karriären. Och trots undertecknads ... reservationer mot det senaste albumet så går det inte att förneka att några av de där låtarna är betydligt bättre än plattan som helhet. Speed Trap Town och Children Of Children är amerikanska historieberättarballader av rent guld. Och Isbell är ju givetvis en fenomenal artist, bättre än nästan alla andra. Men det kan ju vara intressant att i alla fall försöka ge kärleken lite nyans. Även om det är nästintill omöjligt att hålla sig nyanserad när han kör Cover Me Up. Det är ett vemodsepos som skjuter rakt in i kroppen, hjärtat och själen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA