x
Politisk och rockig vegancrooning från dandyn

Morrissey, Way Out West

Politisk och rockig vegancrooning från dandyn

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Mycket kan han beskyllas för den 57-årige dandyn Steven Patrick Morrissey. Men någon ”crashing bore” är han definitivt inte. Japp, han spelar också The World Is Full Of Crashing Bores. Och det är nog så man får se denna konsert, som någonting roligare än de andra spelningarna. Även om vissa saker drar ned omdömet. Jämfört med de andra ”stora” akterna på festivalens första dag är detta betydligt mer underhållande.

Han har alltid levererat sin samhällskritik brutalt men sofistikerat, Moz. Även om hela den där köttgrejen alltid gjort honom mer blind av raseri än framkallat sådana där spetsfundiga ordkombinationerna som han är känd för. Han verkar gilla Göteborg och Way Out West. Festivalen är ju köttfri och han uttrycker sin glädje över att få spela på en ”completely vegan festival”. Jag vet inte riktigt om festivalen faktiskt är helt vegansk. Det enda jag vet är att kaffet kommer med en vag smak av havregrynsgröt, eftersom det bara verkar finnas havremjölk när man vill ha café con leche.

I backdroppen slänger han upp bilder, utöver de där klassiska bilderna som förknippas med The Smiths och Morrissey – det vill säga svartvita bilder ur gamla filmer – så visar han upp foton på polisbrutalitet, köttindustrins ”mördande” (ja, jag sätter inte citationstecken för att jag inte tycker att det är mord, jag sätter dem helt enkelt där för att jag inte tänker ta ställning här) och Prins William med hustrun Kate och en text som lyder: ”United King-dumb”. Stundtals känns det som en konsert iscensatt med blaskan The Sun som förebild. Angusburgaren jag svullade tidigare på dagen (utanför området) är i alla fall på väg upp när slakterivideon rullar under Meat Is Murder.

Morrissey har alltid varit en svår artist att älska fullt ut. Han är kontroversiell. Djur står exempelvis högre i kurs hos honom än kineser. Men han omges av en kult som få andra artister kan matcha. En kvinna rusar exempelvis upp på scenen, kramar honom och ger honom hans favoritchoklad, Plopp. Även undertecknad har om inte gått helt upp i dyrkan av den långe Manchestersonen så i alla fall slagits om bitar av hans kläder under en konsert. Detta är många år sedan, men han tog av sig sin rosa skjorta och kastade ut den i publiken. Det resulterade i vad som förut på politisk inkorrektska kallades en böghög – alltså en hög med människor som identifierar sig som män staplade på varandra i vild oordning. Där slogs vi vilt om delar av plagget och det slutade med att jag plockade hem en bit.

Kanske står framgångarna för UKIP i England att finna i Morrisseys svårplacerade motstånd mot allt och alla. I hans kynne. Här finns en självcentrerad jag-mot-världen-individualism, ”it’s my life to wreck my own way”, som han sjunger i den fantastiska låten Alma Matters – två i låtlistan för kvällen. En vilja att inte kuva sig för någon. Och en omtanke om djur och samhällets utstötta. First Of The Gang To Die är en hyllning till fredlösa (överallt). Men här finns också en inskränkthet – som i Morrisseys fall ibland slagit över i ren rasism. Och han har också talat varmt om Nigel Farage. Ja, du, Moz, som du märker förstår jag dig lika dåligt som Europa förstår engelsmännen.

Det är lite tungrockigt och stompigt ibland. Och det här med att låta en i bandet gå loss på gigantisk gongong som vore det Fort Boyard är ingen bra idé. Johnny Marr var en bättre gitarrspelande partner till Morrissey än Boz Boorer någonsin kommer att bli. Boorers musik är tyngre och rockigare, särskilt live. Och det passar sig ganska dåligt, speciellt när man har Marrs rappa popgitarrer i åtanke. What She Said blir en bekräftelse på att det … ja, var bättre förr. Yeah, I said it!

Bandet bär ”skinnskallekläder”. Svartgula pikétröjor och röda hängslen. Spelar bra, men svulligt. Gustavo Manzur sjunger några verser här och där på spanska. Morrissey själv ändrar i texten på några av låtarna. Och trots allt så är det en underbar tillställning. Ingen kan croona och stråla med sådan dandyism som denne herre. Han slår med micksladden som vore det en bukett med påskliljor. Och låtlistan är i mångt och mycket fantastisk, även när bandet gör Morrissey till en rockare snarare än en poppoet.

Allt avslutas med en bild på Jeanne d'Arc (Maria Falconetti) ur stumfilmen En Kvinnas Martyrium (1928). "And now I know how how Jean of Arc felt", sjöng han ju också en gång i tiden i Bigmouth Strikes Again. En särskilt rimlig ståndpunkt var det väl aldrig. Men en högfärdigt intressant.    


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA