x
Skriet från Slottsskogen

Anna von Hausswolff, Way Out West

Skriet från Slottsskogen

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Det är när Anna von Hausswolff sakta och stegvis ger gällare och gällare skrik som armarna börjar knottra sig. Då är hon en gud, gudinna, mästare, mästarinna, ett monster och vi som beskådar får ta del av något ytterst unikt. Till slut står hon liksom upp bakom sitt piano, blänger rakt ut och ger oss den där rösten som närmast kan jämföras med Pharmakon eller Diamanda Galás. Då blir Anna von Hausswolff lite för bra för Way Out West, där snyggdans och ängslighet prioriteras före konst som faktiskt känns ända in i benmärgen.

Synd då att det är yttre omständigheter som spökar för dessa proffsmusiker. Efter ett sent soundcheck tar konserten sakta vid och man märker att det är problem med ljudet. Bakom instrumenten pekas det upp och ner, nivåerna är inte rätt och man reagerar på att det saknas tryck i ljudbilden. Anna von Hausswolffs droneiga, doomiga och orgelpumpade toner måste få vibrera runt i kroppen, men vi kommer inte dit förrän långt in på spelningen och då har tyvärr mycket gått förlorat av bara farten.

Med det sagt så är vissa korta delar av den här timmen helt och hållet magnifika och kommer att stanna kvar länge. Samarbetet medlemmarna emellan är så vackert att beskåda och i periferin dansar ljusteknikern liksom fram och blir till en anonym extramedlem. Och även om Anna von Hausswolff kanske inte når upp till sin standardnivå den här gången är det djupt befriande att väcka själen med musikalisk dystopi på en grönskande gräsplätt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA