x
En uppvisning i rök, ljus och samhörighet

Yung Lean, Way Out West

En uppvisning i rök, ljus och samhörighet

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Det finns något förlösande över Jonatan Leandoer Håstads persona. Hans historia från internet-fame till media-hype till USA-turné, skottlossning, överdos, psykos, sammanbrott och återkomst saknar mostycke i svensk musikhistoria. Vad som till en början av vissa bakåtsträvare uppfattades som någon slags vit ironisk emoji-rap har blivit blodigt allvar och en av våra mest framstående musikexporter. I USA åker Lean och hans Sad Boys runt på slutsålda turnéer och amerikanska ungdomar dyrkar ”the swedish teen rapper”. I e-sport-världen är han redan en ikon.

Här hemma är intresset åtminstone lite svalare, vi är ju sannerligen inte early adopters vad gäller våra egna artister. Men turligen nog är Linnétältet denna kväll fyllt till bristningsgränsen av berusade kids i keps, ryggsäck och sneakers som vill känna lite samhörighet. I en uppvisning i hur många kubikmeter rök man kan spruta ut per sekund dunsar tältet tungt upp och ner till tonerna av Kyoto och How U Like Me Now. Rökdimman ligger fortsatt tät, strobben likaså och festivalpublikens party-mode når nya höjder. Lean själv verkar nästan överväldigad av responsen, och som påeldad av publikens berusning och engagemang lyfter allt ytterligare en nivå och får PJ Harvey där borta på Flamingo-scenen att framstå som en dinosaurie. En bättre avslutning på fredagsnatten kan man knappast önska sig.

Och just det. Innan spelningen tvättade Yung Lean håret i champagne.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA