x
En genomförd spelning är också en spelning

The Libertines, Way Out West

En genomförd spelning är också en spelning

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

När The Libertines kom till världen jämfördes deras musik med obäddade sängar, som punkbarn som precis lärt sig gå, med ackord som snubblar över varandra. Och det var skevt och det var missanpassat och det var ett ”fuck you” i din feja. Det var musik som bar på en stor portion självförtroende och som inte väjde för något. Som The Verves video till Bittersweet Symphony.

Men det var då, 2002. Vad får vi ut av det nu, mer än given nostalgi? Att gå på en The Libertines-spelning med förhoppningen om att se en miserabel Pete Doherty är lite som att se en ickerepeterad buskis. Det ger liksom inget mer än pinsam tystnad. Lyckligtvis håller sig Pete precis på rätt sida den här kvällen även om han vacklar hårt, har en typisk fyllefarbror-hållning och ser ut att somna stående under två tillfällen. Han får även ett infall att kasta ut sin gitarr i publiken och det är mycket strul med de andra gitarrerna han senare blir tilldelad. Cirka 20 minuter in på spelningen ser det hela ut att gå förlorat när fokus faller på krångel och nåt internt gullkäbbel mellan Carl och Pete.

Men så kommer uppryckningen med jämna och ojämna mellanrum. För när radarparet väl bestämmer sig för att samarbeta och helt sammanföra sina uppgifter är det som att två händer försluts i en bedjan. Carl är vänster hand, Pete är höger. Det blir som bäst under Heart Of The Matter och Vertigo. Samtidigt ställer man sig en stilla fundering till vad trummisen Gary Powell och basisten John Hassall tvingas och har tvingats att stå ut med under åren. Dessa tankar kommer passande nog under Can't Stand Me Now och det känns som att John är än mer uttråkad än någonsin.

En kompanjon till mig, som dessutom är ganska överväldigad av konserten, menade att det var som se ett The Libertines från 2003 och pekade på ostämda gitarrer, logistikproblem, de klassiska röda vaktjackorna och korta passager av poesi. Må så vara, men åldern har ju också tagit ut sin rätt, som sig bör. Det var ju ändå cirka 15 år sedan Up The Bracket tog en hel brittisk skribentkår på sängen. Då var det ”People tell me I'm wrong, fuck'em”. Nu är det snarare ”people tell me I'm wrong, but I couldn't care less”. Folk blir trötta, tappar hungern och gör sin dag på jobbet. Detta gäller även The Libertines, som har dragit sitt strå till rockstacken, och man ska inte förvänta sig stordåd. Det Pete & company skapar på Azalea är inget fiasko, inget les misérables utan snarare en timme god underhållning av ett gäng lads som nu för tiden hellre lutar sig tilllbaka än ställer sig i framkant.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA