x
Stjärnan matchar förinspelat material med verkligheten

Sia, Way Out West

Stjärnan matchar förinspelat material med verkligheten

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Inget blir bättre i arena-väg när själva showen inte bara är uttänkt utan också helt igenom underhållande. Sia står på en upphöjning, en liten kub. Bakom sig har hon ett fyrkantigt vitt fält. Vid sin sida tar den ena dansaren efter den andra över. De två stora skärmarna visar upp förinspelat material, men exakt samma rörelser och händelser sker på scen. Ett synnerligen intressant grepp, då det förinspelade materialet visar upp stora skådisar som Paul Dano och Kristen Wiig. De visar i sin tur – och enbart med hjälp av sina ansiktsuttryck – upp alla former av känslor en människa bär på. Den delen är på något sätt en lek med det överdrivna utan att ta till stora gester. Men kroppar ska också försättas i rörelse genom gripande balett. Med Sia får du opera, musikal och balett, allt i ett. Maximalism till minimalistiska visuals. Det är häpnadsväckande. Om det inte vore för en sak. Musiken.

För även om Sia ligger bakom en rad gigantiska låtar är det just musikbiten som står och faller. Hon fokuserar på sitt eget material, vilket är förståeligt. Musikalisk integritet och så vidare. Men jag hade gärna sett att hon även anammar sina samarbeten. För det är ju trots allt Sias röst som får David Guetta, Disclosure med flera att skina. Hade den här showen även varit en hitkavalkad hade den kunnat bli en klassiker.

Med den givna avslutningen Chandelier tar Way Out West hur som helst ännu en klassisk sorti, som närmast kan jämföras med Girl On Fire-allsången som ekade runt träden när Alicia Keys knöt ihop festivalsäcken 2013. Och helt plötsligt inser man att Sia är rätt person att avsluta detta tioårsjubileum. Det är när musiken blir viktigare än det visuella som den här anonyma stjärnan visar sitt rätta ansikte.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA