x
Tröttkörd, tung och trist triphop

Massive Attack, Way Out West

Tröttkörd, tung och trist triphop

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Om det är något som Way Out West har saknat i år är det givande visuals. Inte ens akterna inne i Linnétältet har lagt någon större vikt på det som ses i bakgrunden och det är beklagligt. Jamie XX förlitar sig på att en gigantisk discokula ska räcka och Massive Attack sysslar med flaggor, siffror och bokstäver. Visst är det snyggt, med en tydlig agenda, men givande? Nope. Det gör inte saken lättare att herrarna i hagen är det minst karismatiska man kan se på en scen 2016.

Bakom dessa buttra britter kablas fina tankar om öppenhet och gemenskap ut och det går inte att klaga på budskapet, men det blir ju bara pannkaka av alltihop när det ska vidareförmedlas med ett så introvert skådespel som Massive Attack faktiskt är. Inte ens gästande Young Fathers lyckas hotta upp den här industriella träsktechno till triphop.

Missförstå mig rätt, jag har ältat min beskärda del av Massive Attack. Älskat Mezzanine och Blue Lines sönder och samman och blivit djupt besviken av 100th Window. Alltså tagit den där vägen som jag förmodar att många andra har gått. Jag vet sedan tidigare att Massive Attack vägrar bjuda på sig själva, för att istället lägga krut på det nya och att hotta upp det gamla. Det här är så långt ifrån karaoke vi kan komma, men själva glädjen och kärleken till musiken försvinner på vägen. Inte ens innerligheten finns där. Räcker det inte nu, räcker det inte med tröttkörda gubbar med lite för bra självförtroende för sitt eget bästa. Gubbar som vet bäst men inte har någon som helst förmåga att dela med sig av sin kunskap. Jo, det gör det.

På skärmarna pumpas det ut rubriker från svenska tidningar. En skarp kritik mot klickhysterin och det rådande samhällsklimatet där allt sätts på sin spets ... om det inte vore för den lilla detaljen att det saknas Å, Ä och Ö. Nu får ni kalla mig trött och butter gubbe, men jag finner det bara ignorant att visualsteamet inte lyckas få till ett vettigare typsnitt som klarar världens alla bokstäver. Bandet ber oss att vara OPPNA, men har ironiskt nog ingen förmåga att öppna upp sig för ett annat språk.

Även om Massive Attack försöker föra sin musik framåt och ge den en air av nutid faller vi gång på gång ner i ett ruttet 90-tal. Det är svepande kameror och det är dansmusik att stå helt still till. Inget har ju egentligen förändrats sedan 1998 förutom smarttelefonernas intåg och i den skriver jag ner ”Ibland undrar jag varför folk gnäller på arenahousen ...”. Men den historien tar vi någon annan gång. Massive Attack är inget för arenan. Frågan är om de ens är något för 2016.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA