x
Mer proffsighet och mindre frenesi

The Tallest Man On Earth, Way Out West

Mer proffsighet och mindre frenesi

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Kristian Matsson kommer – regionalt passande – ut på scenen till tonerna av Håkan Hellströms Försent För Edelweiss. Eller, han kommer inte ut så mycket som han rusar och snurrar ut. Ett under av artisteri har han alltid varit. Och fortsätter så att vara.

Men det är något som har förändras. Och det är inte enbart till det bättre. Tillsammans med delar ur Bon Iver-bandet och Stefan Sporsén närmar sig Matsson americanans saktmodiga kärna allt mer. Och hur många americana-artister tål världen egentligen?

Det är genomproffsigt. Fina kultiverade versioner av låtarna serveras. Med angenäma utsmyckningar av pedal-steel, sordinerad trumpet och gitarr. Ofta kommer de i sävligare version än originalen. Men det är ju just det där: behöver världen verkligen ytterligare en artist som sjunger sirapslent och trakterar instrumenten rutinerat och sakkunnigt – och något slätstruket.

Matsson slog igenom med en folkmusik som var pepprig, intensiv, ja, nästan lite galen. Det där elementet finns fortfarande kvar. Missförstå mig inte, detta är fortfarande konstnärlig elegans i den högre skolan. Men det är faktiskt lite tråkigt att Matsson typ närmat sig Gram Parsons, och fjärmat sig från den tokige Dylan han framstod som i början av sin karriär.

Den nya Time Of The Blue intygar att det är i det nedtonade vi kommer finna Matsson i framtiden. Återigen, det är ingenting fel med det. Låten görs fantastiskt på scenen, med hjälp av Sporséns vana trumpeteri. Och Matsson tävlar med americana-eliten när det kommer till vackra låtkompositioner. Men det är ändå någonting som tappats på vägen, trots att det också levereras stomp och energi – från en av detta lands bästa artister.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA