x
Mäktiga ljudmattor och en sällsam röst i väntan på något mer

Amanda Bergman, Musikens Makt, Luleå

Mäktiga ljudmattor och en sällsam röst i väntan på något mer

Recenserad av Viktoria Ottosson | GAFFA

Det är något särskilt med Amanda Bergman. Som ett sagoväsen stiger hon fram ur en trolsk röd rökridå på Galärscenen, Musikens Makts största scen.

Hon har gått från att vara en mytomspunnen indiekaraktär, till att – mycket tack vare supergruppen Amason – stiga upp på allt större scener. Med sig på scen har hon ett stabilt band bestående av bland andra Rebecka Rolfart (The Hanged Man).

Det är en molnig, fuktig kväll i Luleå, men ändå är det ljumt och myggen håller sig på avstånd. Trots att Musikens Makt är en gratisfestival nära centrala stan är det inte helt tjockt med människor, utan besökarna kan röra sig genom ett behagligt folkhav med en viss närhet till artisterna.

Det är så snyggt alltihop. Lagom psykiga orglar, rockiga gitarrslingor och bandet som är tajt men visuellt helt i bakgrunden.

I mellansnacken spricker hon upp i ett leende och kastar av sig stjärnglansen.

– Nu ska vi spela en gammal låt, säger hon, som är så gammal att nog ingen har hört den. Låten heter Desolation och där finns den efterlängtade nerven.

Hon rör sig ständigt runt på scenen, nästan som om hon vore rastlös. Det skymtar något mer i henne än det här perfekta, mjuka ljudet. Amandas säregna röst – både hes och len – ger såklart musiken en stark, egen karaktär och kraften i den går inte att förneka. Det är svårt att inte bli nyfiken.

Men det är i spelningens allra sista låt, Falcons, som det verkliga suget att höra mer kommer. Det är en pockande melodi och Amandas sätt att sjunga rytmiskt får den att sticka ut.

Amandas låtar är egentligen för intima och stämningsfulla för att spelas från en hög scen. De gör sig bäst i hörlurarna hemma på vardagsrumsgolvet. Men å andra sidan är det svårt att föreställa sig de här arrangemangen, för det är verkligen en stor produktion, på mindre scener. Tillsammans med alla andra ljud – som samtliga är så mäktiga – blir helheten till en något homogen ljudvägg.

Det finns en explosion och spricka där någonstans i allt det vackra, men det blir som att Amanda gömmer sig bakom de svävande ljudmattorna. Kanske måste hon och bandet ha mer tid att verkligen axla tyngden av de stora scenerna. Ännu viktigare är att de borde våga chansa och göra fel. Det är ju just det som kan bli till något särskilt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA