x
Välsmort popmaskineri med lokala gäster

Bob Hund, Musikens Makt, Luleå

Välsmort popmaskineri med lokala gäster

Recenserad av Viktoria Ottosson | GAFFA

- Gå inte till sängs med någon förrän ni har tagit reda på om de har något man kan dansa till, hör ni det?

Det är fredagens sista konsert på Galärscenen, och Skåne/Stockholmsbandet är ett av Luleå-festivalens dragplåster. I publiken är det inte glest, men inte heller trångt; Musikens Makt är en gratisfestival men det har vart en mulen dag och regnet lurar i luften.

Bob Hund är sin alldeles egna indiepopmaskin – kanske till och med industri. Sångaren och frontfiguren Thomas Öberg flyger oavbrutet omkring under hela spelningen.

Det är ett band som på något sätt har lyckats med konststycket att åldras med stil – trots att de matar dänga efter dänga utbyter de leenden med varandra under spelningen. De har spelat med varandra så länge att de har en alldeles egen humor. Men istället för att bli dryga rockstjärnor delar de med sig av sina interna skämt. Redan från början har den generositeten varit en del av bandmyten. 

Fram till mitten av konserten händer det inte så mycket mer än det förväntade, det är inte tråkigt men lite enformigt, alla Thomas spex till trots. Men vid den sjätte låten vänder det och dansen sprider sig genom publikhavet. Nu Är Det Väl Revolution På Gång sitter precis där den ska.

De gamla låtarna har hållit stången mot tidens tand, däremot har inte låtskriveriet det och de nya låtarna känns forcerade, bleka kopior av en svunnen träffsäkerhet. Vissa av synthslingorna är ansträngt plojiga, dataspelsblippiga och självrefererande på ett sätt som blir trött. 

Till konsertens höjdpunkter hör den inlånade lokala Popkollo-kören och cello-gästspelet av Elin Sundström från bandet Raring (som för övrigt spelar lördag kväll på Musikens Makt).

Thomas flörtar med publiken, klättrar och lånar ut mikrofonen, går limbo under stativet. Men när han under sista låten kommer av sig med spexandet är det något annat än det väl inrepeterade Bob Hund som glimtar.

Bob Hund låter sig lätt klappas fram tillbaka två gånger för totalt tre extranummer medan klockan tickar allt djupare in i natten. Publiken håller gott mod men nog är två gånger lite att gå till överdrift. Bob Hund är en franchise, de vet precis vad de gör och kanske just därför kan de också göra precis vad de vill. Det blir underhållande för det mesta och rörande – ibland.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA