x
Ed Harcourt: Furnaces

Ed Harcourt
Furnaces

Lämnar sin piano-vispop för mörker, desperation och dystopi

GAFFA

Album / Caroline
Utgivning D. 2016.08.19
Recenserad av
Simon Lundberg

Det är mörkret och en dystopisk ljudbild som symboliserar Ed Harcourts sjunde album Furnaces. Även om det märkts av nyanser i hans tidigare verk så flörtas det mer med förvridna sångkörer och ekande gitarrer som låter som en blandning av indierock, gothrock och industriell rock mer än piano-vispop.

Mycket kan ha med samarbetet med Flood, som jobbat med Sigur Rós och PJ Harvey bland annat. Och det fungerar verkligen. Albumet lyckas att förmedla en historia om desperation och dystopi. Möjligen en hänvisning till verklighetens helvete.  

Redan i inledande The World Is On Fire börjar resan där allvaret blandas med emotionella tongångar och dramatisk sång. I titelspåret Furnaces blandas lite soul in och det är när stråkarna i avslutande Antarctica som historien känns fulländad. Eller i alla fall nästan. Produktionen är vass, igenomtänkt och lockar till lyssning.

Det som är lågt under resans gång är chockfaktorn. Även om det är en fantastiskt läcker ljudbild så saknas någonting. Det går inte riktigt att sätta ord på. Eller som Ed Harcourt själv beskrivit albumet: "det känns som om allting innan det här har varit repetition – nu har jag gjort albumet som verkligen är jag". Ed är en deppig kille med stil och god smak. En aning förutsägbar kanske.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA