x
Mörk pop med punkambitioner och sval framtoning

Norra Reviret, Musikens Makt, Luleå

Mörk pop med punkambitioner och sval framtoning

Recenserad av Viktoria Ottosson | GAFFA

Det är tidigt på lördagskvällen och sensommarsolen dröjer sig fortfarande kvar vid de högresta tallarna utanför tältet. Först ut på Potatiskällarens scen är Luleå-bandet Norra Reviret.

Janinne Sandström Oja bildade bandet ifjol och det består av, förutom Janinne, Ida Johansson, Lars-Johan Sandström, Agnes Nilsson och Paulina Nilsson. Janinnes andra band, Luleå/Malmö-bandet Könsförrädare fick för några år sedan en stor hajp kring sig, och att det är något som färgar förväntningarna inför spelningen. I luften ligger en nyfikenhet.

Men även om vissa element och soundet känns igen är det inte samma sak. Till exempel ligger Janinnes sång långt fram i mixen och gör på så sätt att musiken drar åt mörk pop med punkinslag. Det är också ett större band där synthen stundvis intar en framträdande roll.

Publiken är ganska gles och står till en början långt bort från scenen. Klockan är bara kvart över sju och festivalområdet har ännu inte börjat fyllas. De som ändå har letat sig hit verkar vara en blandning av hängivna fans och en och annan nyfiken själ.

Texterna är på svenska bär en närhet – samtidigt som de hela bandets framtoning är väldigt seriös och allvarlig. I texterna vill Janinne dela med sig av någonting och det är både blandat vardagligt och politiskt.

– Vi heter Norra Reviret, vi bor i Norrbotten och när vi sjunger “vi får inte bo här” kan ni sjunga “vi bor här”, om ni vill.

Bandets försök att få publiken med i sången möts med blygsamhet. Det är en otacksam plats i spelschemat.

Setet är fem låtar kort, och under vissa låtar är det en slags standard-pop i postpunkig förpackning, medan andra rör sig mot en mer melodiös pop. Vid några tillfällen har texten och melodin tillsammans en Veronica Maggio-liknande kvalitet som består i välkomponerad text, melodi och rytmer. Låtar där man kanske skulle kunna förstå innebörden utan att kunna språket, låtar som kan röra vid det där som gör ont.

Men: man vill så gärna att bandet ska våga leva om lite mer. De spelar säkert och tajt men är inte bekväma nog för att riktigt dela med sig av sig själva till publiken. Kanske måste de skaffa sig scenvana nog att kunna leva ut musiken. Inte spexa men inte heller behöva vara nervösa.

Sista låten heter Frusna Andetag och är konsertens starkaste låt. Både i text och melodi men också tack vare att den uppvisar mer variation i arrangemanget. Genom att göra något så enkelt som att köra en liten synths inbyggda cellostråkar uppstår en ny och efterlängtad dynamik i ljudbilden.

Norra Reviret har någonting på gång, det hör man, men de är inte riktigt där, inte än. Kanske är det värmen och angelägenheten som behöver få komma ut ur bandet och in i offentligheten.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA