x
Chris Staples: Golden Age

Chris Staples
Golden Age

Hjärtskärande ämne levereras bäst på ett odramatiskt sätt

GAFFA

Album / Barsuk Records
Utgivning D. 2016.08.19
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Symbolik, reflektioner, anekdoter, det är sådana element som bygger de bästa och oftast mest tidslösa låttexterna. Baksidan är också att det måste vara paketerat på ett sätt som inte gör det svåråtkomligt utan snarare tilltalar; åtminstone för en artist som vill bli hörd, om än av en liten skara. Hur man gör det finns det ingen lathund på, och från 2000-talets popindustri har vi väl lärt oss att man inte ska försöka hitta på facit för att uppnå detta mål. Inte för att det inte funkar ekonomiskt utan för att det inte lämnar någon plats för experiment och egen utveckling; två viktiga mål att sträva efter för en framgångsrik konstnär.
 
Chris Staples diskografi visar en undanskymd eller kanske bara diskret eftersträvan för utvecklat låtförfattande. Debuterna som tonåring drar inspiration från många grunder som amerikanska singer-songwriters i indie-scenen använde sig av några år innan honom och hans band i Twothirtyeight. Att lyssna på Staples soloprojekt från det ena albumet till det andra är att följa en artist som på ett modigt sätt låter lyssnaren se honom växa, och därmed se hans ofärdigheter.
 
Idag får vi ett album som präglas av ännu mer orädsla. Mindre metaforer. Fraserna som sjungs med en len röst kommer till saken på det minst odramatiska sätt, trots att det ibland handlar om de mest hjärtskärande ämnen. Det är ett enkelt album som ger sig på några av de svåraste inre frågorna. Det är också ett album där Chris Staples visar hur konstnärlig utveckling och framgång kan se ut; den skriks inte ut, den känns inombords.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA