Håkan Hellström : Du Gamla Du Fria

Håkan Hellström
Du Gamla Du Fria

Blandar intressanta experiment med det vi hört förut

GAFFA

CD / Warner
Utgivning D. 2016.08.26
Recenserad av
Emil Viksell

Risken är alltid att en artist börjar bedriva ett slags form av självcensur när hen sväller i popularitet. Börjar rätta sig efter den föreställning artisten tror att publiken har om hen.

Håkan har svällt, därom råder det inget tvivel. Bortom all rim och reson. Nu är han en svensk artist som fyller Ullevi om och om igen, som rena Bruce Springsteen. Mycket ska man se innan man dör.

Det går dock att konstatera att han inte (bara) smörar för … pöbeln (inkluderar mig själv där) på Du Gamla Du Fria. Visst finns här sådana visballader och radiostänkare som han blivit känd och uppskattad för. Med sig från EP:n 1974 (2016) har han Runaway (Fri Som En Byrd) – i något modifierad version – och Din Tid Kommer. ”Peanuts” i det hellströmska låtuniversumet, även om den senare passar både de större arenorna och P3:s A-rotationslista.

Håkan vågar sig på att laborera, exempelvis med morsans (Christina Hellström) låt San Francisco i introt. Och han spelar upp en gammal fältinspelad spiritual, framförd av Laura Rivers, i Du Gamla (That’s Alright Since My Soul Got A Seat Up In The Kingdom) – han tillsätter bara vackra, lätta stråkar till originalet. På ett av skivans bästa spår, den sambasvängiga I Sprickorna Kommer Ljuset In, provar han också psykedeliska rundgångsljud mitt i låten. Utöver det samplar han göteborgska hamnarbetare från förr i synthfunkshistorien Hoppas Det Ska Gå Bra För De Yngre.

Ja, med tanke på de många influenser han framlagt tidigare, i mer eller mindre kamouflerad form, så är det bara naturligt att historielektionen fortsätter. Det blir även lite Chicago i Öppen Hela Natten och Echo & The Bunnymen i Elefanten & Sparven.

Således, allas vår Håkan gör delvis det han kan och gjort förut, bredvid mera experimentella turer. Ett slags utveckling är det. Men det är långt ifrån ett lika intressant steg som det som togs mellan Det Är Så Jag Säger Det (2002) och Ett Kolikbarns Bekännelser (2005). Och mästerverket 2 Steg Från Paradise (2010) är vi inte i närheten av. Men det kan ju vara bra för det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA