x
Mindre övertänd unghund och lite mer gubbpoet

Markus Krunegård, Popaganda, Stockholm

Mindre övertänd unghund och lite mer gubbpoet

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Markus Krunegård har alltid varit svår att tillgodogöra sig för de som passerat den där åldern när det känns som världens undergång att den en är ihop med gör slut. Därtill – eller, ”därmed” kanske – är han också överdrivet förtjust i romantisk extravagans, schlagerdramatik och ”förhöjd vardag”. Svensktoppen och indiepop i en kvävande, ohelig allians. Och det har alltid funnits bättre svenska akter: Håkan Hellström, Kent och föregående artistgeneration från samma stad, Eldkvarn.

Men, denna soliga Stockholmsdag, tar sig Krunegård i alla fall några steg bort från det mest ungdomligt, fåniga uttryck som präglat hans solokarriär. Med endast musikern Markus Jägerstedt – som figurerar mest överallt nu för tiden – till sin hjälp gör han en behärskad och avskalad ”americana”-konsert av sina låtar. Gitarr, piano, dragspel och sång – fint och naturligt lagda bredvid varandra.

Låtlistan består till stor del av de lugnare styckena ur hans alster, som Hemma Börjar Nästa Dag, Prinsessan Av Peking och Askan Är Den Bästa Jorden. Men även de mera fartiga låtarna skänks ett lugn, eller så görs de i akustiskt fartig form, som förädlar dem.

Det är givetvis fortfarande samma övermättade, sprudlande allt-ska-ut-och-med-lyrik, men Krunegård har i denna tappning mindre gemensamt med säg de övertända unghundarna i SVT- och Peter Birro-serien Viva Hate och mer gemensamt med visare gubbpoeter. Men det är ju Krunegård liksom, så även när han kör americanagubb så görs det med pojkhjärtat på skjortärmen och blir en snygg blandning av gammalt och ungt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA