x
Avigt, apart och förunderligt

FKA Twigs, Popaganda, Stockholm

Avigt, apart och förunderligt

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

FKA Twigs delar elektroniskt kosmos med Years & Years, som spelat tidigare under kvällen på samma scen. Men, precis som AFA och högerextremisterna delar samma universum så är de ju trots det vitt, vitt skilda företeelser, så olika som de kommer.  

Vad Tahliah Barnett håller på med är inte helt lätt att förklara. Grovt kan man säga att hon tagit pop-, triphop och R&B-låtar, slagit söder dem och sedan försökt sätta samman bitarna utan tillgång till låtarnas original eller urkundernas notblad. Därutöver har hon tillfört trap- och dubstep-element samt diverse ljud och effekter.

Det låter tilltrasslat. Men FKA Twigs kör med samma stringens som The XX. Även när hon växlar mellan och fyller ut med allsköns ljud så är det verkställt med distinkt mörker och steril klarhet.

Det är inte mycket till publikfrieri på gång när hon kör live. Om man nu inte tycker att ”kontemporär” och introspektivt slingrande solodans är att flirta med publiken. Åskådarskaran tunnas ut ju längre spelningen lider. Och inte för att vara sådan, det finns ju ingenting som säger att man inte kan ha bredd i sin musiksmak. Men för att vara sådan: har man Markus Krunegård och annan juvenil ”indiepop” som favvogenre så är nog FKA Twigs aningen svårtuggad.

Det rycker, knycker och knastrar. Avigt, apart och förunderligt. Ofta har Barnett ansatser till melodier, eller hon går in i ett något mer melodiskt parti, som för att visa att det är en dörr man kan välja, sedan smäller hon igen den dörren. Eller så ligger melodin ”långt ned” i mixen. Det är ett sätt att servera musik som gör att man är idel öra.

Två slagverkare piskar sina trummaskiner pregnant. Den industriellt ljudande Figure 8 slår nästan mekaniskt. Den mest lättillgängliga housens droppar är att likna vid bungyjumphopp. FKA Twigs droppar kommer underifrån, från underjorden, och avbryts alltid, så de inte längre kan klassificeras som droppar. Sedan har hon också ett slags mystik injicerad i tilltalet. Som Kate Bush, fast helt utan att föra tankarna till hedar och gröngräset. Trots att Barnett är uppväxt i det knappt uttalbara och anglofilporriga Gloucestershire så är hennes musik fast förankrad i asfalt och betong.

De tre nya låtar hon framför, Youth, Yes Yes Yes och I Found Myself On Earth (Wound Up), låter mycket spännande, särskilt den senare. Vid sidan av de fantastiska och i sammanhanget poppiga Water Me och Pendulum som inleder konserten utgör de kvällens klimax. Och det är kul det, för en hel del av de där låtarna som gjort henne känd utelämnas. Och avskalat arty i alla ära, men ibland känns det som man snubblat in på Tate Modern och det är något slags performance som pågår. En svalt distanserad levande konst som är helt obegriplig utan en rejäl dos förkunskap och höga tankar om ens egen kreddighet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA