x
Charmerande och svajig idioti och romantik

Ingenting, Popaganda, Stockholm

Charmerande och svajig idioti och romantik

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Undertecknad är arg.

Varken musikindustrin i allmänhet eller Ingenting i synnerhet är ansvariga för världspolitikens rörelse mot enfald, inskränkthet och längtan (tillbaka till en tid som egentligen aldrig funnits). Men jag har en vag aning om att det där går hand i hand på något outgrundligt sätt, i alla fall när det kommer till den där trängtan efter överspelade perioder.

Skiten (läs: tiden) bara loopar. De La Soul, Aqua och Trainspotting 2 liksom. Det kanske alltid har varit så här. Människor kanske alltid har fetischerat det som varit. Vi har ju historiskt – och vissa alltjämt – gått all in på böcker skrivna för väldigt länge sedan, typ bibeln. Ja, alltså, det är inte bara religiösa som snöar in på gammalt skit. Det kryllar av nötter som tycker vitt och brett och ”citerar” urkunder, trots att de varken läst Karl Marx, Adam Smith eller Edmund Burke.

Sorry, jag vet, det inte är meningen att det här ska handla om samhällstänkare och undertecknads oförmåga att hålla sig ifrån att läsa kommentarsfält – trots att jag vet att det bara gör mig förbannad, ledsen och uppgiven.

Sedan har vi de där herrarna – ja, alltså, en och annan gammal kärring har väl försökt mästra mig, men annars har det bara varit män – som tjatar om förr; Rolling Stones, Sex Pistols eller vad det nu må vara. Jag har för övrigt sett båda banden (eftersom INGET band någonsin slutar turnera). De var kassa.

Jag ska berätta en hemlighet: När The Libertines lirade på Way Out West så ville jag bara få bekräftat att Pete Doherty verkligen existerade på riktigt. Och inte var en avatar kodad utifrån brittiska journalisters våta drömmar. När jag väl sett honom gick jag till pressområdet och drack choklad-”mjölk”.

I alla fall. Det är alltså dags för en grupp som tonade ut nyss, drygt ett halvt årtionde sedan, att återlansera sig som band efter några års tysthet – en tysthet som bröts med den Kent-liknande klimatklimatkrisdängan Gaia (2015). Den bästa svenska klimatpoppen sedan Säkert!:s Isarna.

Detta är ju egentligen ingenting (pun intended) gällande passerad tid i jämförelse med återupplivningsförsöket av exempelvis Aqua. Hjärt- och lugnräddningen sker i det här fallet genom att deras senaste album spelas i sin helhet – också det, att spela ett helt album, är ett sådant där moderiktigt fenomen. 

Tomhet, Idel Tomhet (2009) är ett habilt album av gittardriven svenskpop. Med väldigt blandad kvalitet. Väl naiva texter blandas med mer eller mindre lyckad folksoulig Phil Spector-pop. Dina Händer Är Fulla Av Blommor, Satans Högra Hand och Lång Väg är till exempel helt fantastiska låtar. Medan den slöa och inledande Halleluja! – orimligt omtyckt av folk hit och dit – är olidlig både live och på skiva.

Annars är det oslipat, skramligt och svajigt. Charmigt, om man diggar sådant. Ruttet, om man är Don Henley. Skator (Lina Högström) kör Sibille Attars del i Dina Händer är Fulla Av Blommor och samme grabbhalva som då, nu sju år äldre, kör barndelen på Satans Högra Hand. Och trots att jag går in i detta med taggarna utåt så tjusar Ingenting ett kritikerhjärta. Det finns en magnetism i detta som skymtar till ibland. Främst när de ger musiken lite lager och djup och skippar den allra enfaldigaste bjällriga, tralliga och enerverande gitarrpoppen. ”Idioti och romantik”, visst, men ändå ganska fin sådan. Det blir nog också fint framåtblickande från det här bandet framöver. Och som kickoff betraktat är ju detta vida överlägset teambuildingaktiviteter som femkamp eller sådana där tillitsövningar där man ska falla bakåt och någon ska ta emot en.

För övrigt vill jag bara berätta att ska jag börja kissa och bajsa på mig samt kolikskrika oavbrutet, tjugofyrasju. Jag ska köra en mitt-första-levnadsår-revival. I samma händelseordning som då! Kommer bli så jäkla retro-nice. Ha det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA