x
Jag ser hellre Hakelius och Lamotte diskutera kvinnofrågor i Russia Today

Crystal Fighters, Popaganda, Stockholm

Jag ser hellre Hakelius och Lamotte diskutera kvinnofrågor i Russia Today

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

True story: snubbe (Graham Dickinson) kommer in på scenen i bandana, solglasögon, bar överkropp och vita jeans. Hängandes ungefär där hans pitt börjar har han en vit gitarr. En elgitarr i en design som Trubadurix skulle nicka uppskattande åt. Sedan stänker han av ett distat rocksolo som låter ungefär som Joe Labero klär sig.

Därefter kommer sångaren Sebastian Pringle in – mig veterligen varken släkt med den gamla, svenske fotbollsspelaren och nu tränaren Martin Pringle eller chipsen. Det ser ut som han kommit direkt från Goa, med en sjal på huvudet, vita linneplagg i lager och rökelser i handen. Om han är barfota? Vad tror ni.

Någon form av folktronica sysslar de med, men det viktigaste är ändå att det folkigare soundet kan flyta in i en ”full moon party”-banger eller ett lägerelds-stuffigt allsångsmonster – typ Israel Kamakawiwo’ole på syra. Ett övergött gitarrsolo verkar de inte heller tycka är fel, de slänger in sådana med jämna mellanrum.

Scenen ser ut som en backanal ur True Bloods pajiga andra säsong. Den där menaden Maryann Forrester (Michelle Forbes) driver något slags Dionysoskult. ”Slingerväxter” är lindade kring mickstativ och annan utrustning. Klädseln är anpassad för Coachella och stämningen är halvvilt uppslupen, som på en trött slentrianorgie. Det verkar inte som att medlemmarna i detta sorgesamma följe egentligen tror på detta. Det spelar ingen roll att Dickinson tycker att vi ska skrika så att deras döde trummis Andrea Marongiu hör oss – då han befinner sig ”i en annan dimension” eller något sådant där haschflummigt. Dickinson måste själv tycka att det hela är dumt.

Crystal Fighters får verkligen vara hur spånigt spirituella de vill, men det finns faktiskt mer spännande saker än new age-rappakalja och böcker som Livet Med Kvantfysiska Glasögon. Riktig popmusik till exempel, bara för att nämna någon grej. 

Pringle säger sedan något om YOLO i anslutning till den gitarrplockar-plågsamma Plage. Alltså … han säger verkligen det: YOLO. Antingen är han hög, full eller så har han snortat upp det hajtandshalsband jag bara antar att han har, eller någon pärla, och det fungerat som frontallobotomi. Eller så driver han med sig själv och hela den här grejen den här kulten håller på med.

När de spelar At Home blir det i alla fall en påminnelse om att gruppen gjort en låt som Lorentz & Sakarias samplade och faktiskt gjorde till en bra låt, Garbo, Astrid & Taube. I mångt och mycket påminner Crystal Fighters om knattepop som Babblarna eller Mora Träsk. Man kan helt enkelt inte ha en fullvuxen hjärna och uppskatta musiken. Sedan spelar de inte de inte ens det enda habila stycket i deras låtkatalog, Champion Sound. De behövde väl rusa iväg till någon ayahuasca-rit eller dylikt.

Jag kan ha utnämt Muse till världens sämsta band vid tillfälle. Ber om ursäkt för det. Muse framstår som rena The National när man betänker att det finns en grupp som Crystal Fighters. Jag skulle hellre se Johan Hakelius och Joakim Lamotte diskutera kvinnofrågor i Russia Today, i vilken jävla dimension som helst, än behöva undergå en till spelning med de här clownerna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA