x
Vince Staples: Prima Donna

Vince Staples
Prima Donna

Intensiva berättelser från Poppy Street i Long Beach

GAFFA

Download / Def Jam
Utgivning D. 2016.08.26
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Att lyssna på Vince Staples innebär per automatik att dras in och snärjas och höra om situationer som allt som oftast är mitt i processen av att skena iväg och spåra ur. Det hörs i musiken, hur den eftersträvar variation utan att bli för främmande, således nitiskt anpassad och skapad runt hans smått gälla rappande. Det hörs i så gott som allt Vince Staples har att berätta, om livet kring och på hans uppväxts Poppy Street, när han fortsätter bygga vidare på höjderna han nådde med debut-dubbelalbumet Summertime ’06.

Och Prima Donna är precis lika bra, lika fascinerande, lika imponerande, lika spännande, som dess föregångare. Här förvandlas André 3000:s konstaterande (från OutKast-klassikern ATLiens, släppt en dag ifrån på dagen 20 år innan detta) på War Ready, om att han inte behöver vapen för krig när han är beväpnad med ord som är ännu starkare och mer förödande. Till motsatsen: i gängvåldets Long Beach är du född krigsredo och obligatorisk närvaro gäller för alla. Intensiteten i Loco, som hela tiden trappas upp medan Vince rappar, dras bara tillbaka till jorden när Kilo Kish sansat men iskallt svarar.

I gitarr-drivna Smile balanserar han nästan glatt mellan livet som får lämnas hemma mer och mer ofta för turnéer världen runt står på schemat, mellan fullt arbiträra problem ytterst få har turen att uppleva, som han ibland skäms för och en intensivt påträngande vardag i hemkvarteren. De tankarna finns överlag i hans musik, från debut-EP:n Hell Can Wait till Summertime ’06 och fortsatt här. Och dess verklighet reflekteras rakt av på titelspåret: fördelarna med att få vara uppskattad musiker och hyllad rappare är omöjliga att blunda för, det är bättre än den fattigdom och strävan han växt upp med. Men hur mycket av det är på riktigt och hur mycket förändrar det den Vince alltjämt är?

Via röstmeddelanden öppnas också tankarna bakom låtarna upp, inte på något förklarande sätt om skrivande och skapande men bokstavligen vad som går igenom Vince huvud medan han lever runt sin musik. I det som inleder EP:n sjunger Vince gospelsången This Little Light Of Mine innan den abrupt avbryts av ett pistolskott. Ytterligare ett par låtar avslutas med dystra små samtal rapparen har med sin inspelare, om att tänka på att ge upp, om att tänka på att tyna bort, men också om att vilja leva för alltid och att vara trött på våldet och ungdomars död.

Det är där Vince Staples är på Prima Donna och i livet, mentalt och konstnärligt, när han släpper sin nästan uppviglande och lättantändande musik. Long Beach lämnar honom aldrig även om han reser iväg, människorna där bär han med sig även när han är långt bort, berättelserna därifrån tar inte slut, och Vince Staples vet exakt hur han förmedlar allt detta med hjälp av otroligt vass hiphop.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA