x
De magiska klassikerna överglänser det stabbiga nya materialet

John Carpenter, Slagthuset, Malmö

De magiska klassikerna överglänser det stabbiga nya materialet

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

När John Carpenter började göra film i mitten av 70-talet gjorde han musiken själv för att han inte hade råd med en kompositör. Hans far var violinist, men han själv tog piano- och gitarr-vägen. Soundtracken har alltid blandat mörka pianoslingor och elektroniska stråkar med sequencers och stiffa drumpads. Allt låter som en minimalistisk och dystopisk stämningsfest. För alla som har sett magiska TV-serien Stranger Things, så förstår ni hur mycket amerikanens musik har etsat sig fast i en hel generation. Jag förringar inte övriga fans, men eftersom jag själv är född på 70-talet så utgår jag från det. För mig är John Carpenter 80-tal. Lika mycket som Wes Craven (A Nightmare On Elm Street), David Cronenberg (Videodrome) och Joe Dante (Gremlins).

Det är mest skräck-afficionados i salongen den här onsdagen. Många som hungrar efter ond bråd död i musikalisk skrud. John Carpenter är så klart främst känd som legendarisk skräckregissör bakom mer och mindre fantastiska filmer. Halloween, Escape From New York, Christine, The Thing och så vidare. Flera av dem är otäcka milstolpar under min egen och många andras uppväxt. Samtidigt som filmmusiken dånar ut från högtalarna så visas utvalda scener från filmerna på dukar runt musikerna. Som tre panoramafönster från min barndoms lyckliga VHS-tid.

Carpenter är ute på sin Live Retrospective-turné med två aktuella album i bagaget – Lost Themes I och II. Ett släpptes förra året och det senaste i år. Skivorna lär vara inspirerade av hans X-Box-sessioner med sin son Cody (som för övrigt spelar lead-synth i kvartetten som backar upp pappa John).

Tyvärr är den nya musiken ofta bufflig, bredbent och stabbig. Det finns glimrande ögonblick som minner om det naiva och smått genialiska från förr, men det rimmar illa när kompositören ska stå och rocka på scenen.

Trots de nyare avarterna befinner sig publiken mestadels i ett nostalgiskt rus. Många bredvid mig hoppar upp från bänksätena och vrålar. Det är rörande glädjefnatt. Jag antar att det låter förlegat och hopplöst romantiskt, men faktum kvarstår att om hela konserten bara hade sträckt sig fram till They Live från 1988 så hade den förtjänat högsta betyg. Att konserten hålls på ett gammalt slakthus passar extra bra med tanke på att många av regissörens filmer innehåller sin beskärda del av kött och blod.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA