x
Världens populäraste impopuläraste band är omöjliga att tolerera

Nickelback, Ericsson Globe, Stockholm

Världens populäraste impopuläraste band är omöjliga att tolerera

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Få band är så unisont hatade som Nickelback. Hårdrockare, rockers, popsnören, hiphopskallar och vad det nu må vara, de må hålla distans till varandra, men i hatet mot Nickelback kan de mötas. Inget är ju bekant så enande som en gemensam fiende.

Samtidigt är det ett band tryggt att hata. Ett internationellt Takida. Det är knappast att sticka ut hakan att säga att man avskyr dem. Det är att slå in den öppnaste dörren i musikvärlden. Undertecknad har också tagit billiga poäng, spytt sin beskärda del av galla över Kanadakvartetten. Å ena sidan.

Å andra sidan: ett band som fyller arenor och har sålt 50 miljoner album. Nu kom ju Nickelback fram när skivförsäljning fortfarande var en grej, men, ja, ändå liksom, det är inte något lokalt indieband detta. Och de hade ju verkligen inte hatats med sådan intensitet om de varit en provinsiellt hobbyband. Några gillar väldigt mycket, men desto fler hatar passionerat.

Så. Jag har beslutat mig för att angripa detta med ett öppet sinne. Men … de gör det genast svårt för sig.

Mycket av det Nickelback levererar är faktiskt avskyvärt just för att det är de som levererar det. Den vämjeliga Something In Your Mouth glider in som tvåa i låtlistan. Den är krönt med en av låttextvärldens gräsligaste komplimanger: ”Cause you look so much cuter with something in your mouth”. Men, det kryllar ju av sådant där inom musiken, misogyn snuskighet och dylikt. Bara för att nämna ett case, i den svängiga Wu-Tang Clan-dängan Protect Ya Neck (The Jump Off) rappar U-God: ”Bitch, I’ll put my dick on ya lips.” Ingen tvekan om vad Universal God ämnar göra där, han ska helt enkelt placera sin manslem på ”hyndans” läppar.

Men det är något med paketeringen när det kommer till Nickelback. Visst går det ha något slags diskussion om maxade hiphop-personor och en misogyn tradition bland män, och följaktligen i traditionella mansverksamheter som rock och hiphop. Men, jag tror bara att det kommer an på just paketeringen och leverantören i det här fallet. Nickelback, och Chad Kroeger i synnerhet, kan helt enkelt inte framstå som någonting annat än klassens töntigaste som försöker lajva klassens coolaste.

Ska man vara ett svin får man fan vara det med stil. Det finns ingen stil i den ograciösa, tungfotade och plumpa rock som kanadensarna manglar av. Och det finns ingen stil i texterna, eller mellansnacket om Jägermeister, att kröka och svenska flickors skönhet (”höhö, jag ska fan flytta till Sverige ­– grabbar, ni fattar vad jag menar,” fist bump, chest bump och alla andra jävla bumps det finns). Och det finns ingen klass i gränsfallsskämten om den 16-åriga tjejen som får gå upp och köra ”Nickel-fucking-back-karaoke” på Rockstar. ”Does your Dad know you’re here?”, väser Kroeger. I det läget önskar jag att Tony Soprano är hennes farsa. Jag är verkligen inte kategorisk på något sätt, det går att vara gubbsjuk med lite finess, Lex Robbie Williams.

Populariteten verkar ha dalat även för världens populäraste impopuläraste band. Det är nog bara dryga 5 000 i Globen. Att undertecknad inte uppskattar kvartetten är väl en sak, men den publik som är på plats verkar inte heller särskilt pepp på kanadickernas shenanigans. Stämningen och musiken är åbäkig, och den senare kommer varken med hastighet eller dynamik. Den radiopotential som ändå finns inneboende i några av låtarna förtvinar helt live. En låt som Someday är betydligt sämre än den behöver vara. Nickelback är inget hårt band, varför de ändå ska försöka vara det är en gåta.

Mindre jättedåligt är det när de omfamnar sin melodiska sida. When We Stand Together är inte bara helt genompruttig, den nickar åt klassikern Live Is Life. Samtidigt säger det en hel del om en spelning, att Opus-blinkningar känns som frälsningen. Även en cover på tristkvisten och mellanmjölksartisten Don Henley känns förlösande, trots att Nickelback går all in på att fullständigt ödelägga Dirty Laundry med sin pungrock. Likadant är det med covern Everlong, av världens mesta lagomband: Foo Fighters.

Jag försöker verkligen. Men det går inte. Det finns inga försonande drag i detta. Till och med när Nickelback stjäl, lånar och lutar sig mot andra, bättre – men ändå inte särskilt bra – artister, så lyckas de gång på gång sabba alltsamman med sina muskliga riff och frat party-approach. Konsekventa är de, om inte annat.

Ledsen, men det bästa med dagens Nickelback är blandbandet med andra band som rullar innan de stiger upp på scenen. Och det faktum att Chad Kroeger klippte av sig den där pastafrillan han sportade i begynnelsen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA