x
Det går närapå helt åt pepparn

Red Hot Chili Peppers, Tele2 Arena, Stockholm

Det går närapå helt åt pepparn

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Anthony Kiedis är fortfarande en av de människor som skulle passa bäst som serveringsfat på sådan där nakensushi. ”Flea” medicinerar fortfarande sitt tillstånd ganska dåligt, och far följaktligen ännu omkring som en tätting. John Frusciante är fortfarande saknad. Och Red Hot Chili Peppers kan fortfarande inte riktigt hantera en arena av Tele2:s storlek. Eller att spela live.

En hit-triptyk öppnar Stockholmsspelningen innan kvartetten glider in i Dark Necesseties från det senaste albumet The Getaway (2016). Egentligen har ju bandet både hitsen att spela omkull vilken publik som helst och ett färskare, förhållandevis intressant låtmaterial som borde kunna värma live. Men konserten igenom känns det som att vi lyssnar på och ser ett bakgrundskapell i någon film. Som att det som händer på scenen inte är viktigt och att huvudhandlingen egentligen utspelar sig någon annanstans.

Hitsen lyfter – ibland – mest tack vare publikens engagemang och allsång. Los Angeles-orkestern har alltid varit bäst när de kukat ur mindre och haft färre sockor trädda på sina penisar. När de vrider ned dråpligheterna till dess lägsta, som i Under The Bridge, då är allt fint. Även megahitten Californication är en vacker betraktelse över ”the Western civilization”, även om den trots bibehållen aktualitet känns ungefär lika het som tidsperiodskompisen Lunarstorm.

Annars når det mesta inte fram. Särskilt inte de nya, lounge-betonade låtarna. På skiva är de luftiga, skönt strömmande harmonier – sofistikerat nedtonade för att vara de här herrarna. Men publiken är ljummet inställd till dessa funkjazzhistorier. Och live blir de bara ytterligare en serie skrammel från ett band som mest verkar stå och jamma lite ledigt och halvhjärtat. Bas- och trumsolon samt instrumentala groove-utflykter utan mening, välljud eller mål, hjälper inte heller till. Eller en utomordentligt pajig cover på The Stooges Search And Destroy. Pojkarna borde verkligen ha drogat och spexat mindre genom åren, och repat mer.

Chad Smith tycker inte att hans bak och fram-vända keps räcker för att han ska framstå som en gubbe på glid. Så han spelar ett trumsolomedley på Sunday Bloody Sunday, Rock And Roll och We Will Rock You. Under detta går Flea också runt på händerna (!). Visst, Flea är lika viktig för Red Hot Chili Peppers som ”Hooky” var för New Order. Men hans spex är, som det mesta av spex, rätt enahanda i längden, och hans solon är döden. Hans shout-outs till Ingmar Bergman och Alexander ”The Mauler” Gustafsson väger inte upp för de faktumen.

Framför scenen, i taket, hänger en matta av ljusstavar. Stavar som höjs, sänks och böljar som vågor. Och videoskärmar visar psykedeliska former och bandmedlemmarna när de spelar, med diverse pålagda Instagram-ish-filter, om vartannat. Det visuella är inte spektakulärt. Men inte heller problemet. Problemet är att Red Hot Chili Peppers trots gediget låtmaterial och status inte framstår som någonting annat än ett gäng övervuxna grabbar i bara överkroppar som står och småväsnas i ett stort betongmagasin. Det går faktiskt närapå helt åt … pepparn.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA