x
Goat: Requiem

Goat
Requiem

Är det här dödsceremonin som spelar till apokalypsen?

GAFFA

Album / Universal
Utgivning D. 2016.10.07
Recenserad av
Simon Lundberg

I en psykedelisk ayahuasca-dränkt värld är Goat drottningar. På sin tredje fullängdare Requiem går de ytterligare ett steg längre in i det som lätt kan slås undan som lyckligt flummigt, trots att titeln pekar på någonting annat. Kanske handlar det om en shaman-ritual vi vanliga döda inte har någon aning om?

Genom tolv spår ljuder all världens olika instrument, jag tycker mig höra panflöjt, marimba och säkert någon cabasa där någonstans. Allt i kombination med psykedeliska gitarrer och vad som kan liknas skrikande sång. Ja, nästan strupsång om man har lite fantasi. De hemliga maskbärande i Korpilombolo-sekten har en stor mystik kring sig.

Genom albumet förekommer mycket instrumentala låtar som känns hämtade från en voodoo-esque ceremoni. Temple Rhythms gör jobbet. Här finns någonting intressant, särskilt i följten som nästan skär i öronen. Sen finns också Goatband och Goatfuzz som snarare känns som en riktigt jävla kul improsession.

Albumet bjuder enligt eget tycke inte på lika självklara låtar som Words på förra skivan. Istället får vi suggestiva Alarms, dansvänliga och indiepop-flörtande Trouble In The Streets samt snyggt komplicerade Try My Robe som på riktigt imponerar med valet av sextakt och hårda strängar.

Överlag är det på gränsen mellan flum och genialitet. Tyvärr slarvar gruppen bort sig själva genom stora delar av albumet. Det känns oftast inte genuint. Snyggt är det utan tveckan och riktigt häpnadsväckande intressant. Ibland.

Och kan vi prata om migränen som kommer efter tusen flöjtar som spelar samtidigt på det flummigaste spåret, som också har snyggast gitarrer, i inledningen Djorolen Union Of Sun And Moon. Är det här dödsceremonin som spelar till apokalypsen?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA