x
Frank Ocean: Blond

Frank Ocean
Blond

Den gränslösa abyssen

GAFFA

Album / Boys Don't Cry
Utgivning D. 2016.08.20
Recenserad av
Albin Johansson

Marknadsföringsmässigt så vet jag inte vilka trådar som dragits i där bak, men att Franks högljudda tystnad den senaste tiden har varit ett PR-underverk (mest hajpat 2016?) råder det inga tvivel om. Och när till slut uppföljaren till den K-märkta Channel Orange landade hade ju internet redan släppt plattan tio gånger om. Boysen grät dock över förvirringen kring vad som var vad. Magazinet Boys Don’t Cry, visuella Endless och så albumet – Blond, eller var det Blonde? Elegant, och strösslat med stjärnglans (Kanye West-dikter, André 3000-rader och Yung Lean-credits för att nämna några) var det i alla fall.

Transparent storytelling ligger sedan tidigare i stjärnans allé, men på Blond så är baskaggar och snares rejält nerskalade i ett grepp som får en att omfamna essensen i berättelserna på ett annat sätt än tidigare. Drömmiga synthar och gitarrer ligger som en fond bakom vocals och röstmemo-monologer. De kanaliserar mörker genom att alstra ljus på människoöden och samhällsstrukturer. Den dödskjutne Floridatonåringen Trayvon Martin, konsumerism och sociala medier. Men det finns också en distans till att vara en bitter sanningssägare. Frank Oceans låtar förkroppsligar det nyanserade känslospektrat. Trayvon i Nikes, den krökta ryggen som utgör Good Guy och personen i förarsätet på en krispig White Ferrari. ”I'm just a guy, I'm not a god”. Men det räcker långt, Frank.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA