x
Andreas Mattsson: Solnedgången

Andreas Mattsson
Solnedgången

En känsla av lättsamt vemod översköljer hela albumet

GAFFA

Album / Woah Dad
Utgivning D. 2016.10.14
Recenserad av
Jonatan Södergren

“Nu har halva livet gått, har det blivit som du hoppades?” undrar Andreas Mattsson fyra låtar in på sitt tredje soloalbum. Möjligtvis är det den textrad som bäst sätter fingret på vad det handlar om. Den semi-akustiska ljudbilden, som toppas med alltifrån blåsinstrument till loungiga pianoslingor, svävar iväg åt någon slags chillwave-doftande sovrumspop när den tidigare Popsicle-sångaren på svenska reflekterar över att (aldrig) växa upp.

En känsla av lättsamt vemod översköljer hela albumet. Varje euforisk natt övergår i en tom morgondag. Festen tar alltid slut och fyllan blir till baksmälla. Men Mattsson får det att låta både intimt och personligt när han sjunger om livets gång, att ångra sig samtidigt som han ändå låter sig ryckas med av nattens bravader. Solnedgången är ett stilla reflekterande album som kryper sig närmre och närmre inpå en för varje lyssning; ett album som börjar och slutar med fågelkvitter och vi förflyttas gång på gång till den tid på dygnet då du faktiskt har tid att reflektera över livet. Texterna, som ofta återvänder till ett tidigt 90-tal och att alla fester någon gång ska ta slut, är lätta att relatera till.

Popsnöret som en gång önskade livet ur Arvingarna på Grammis-galan har uppenbart haft ett händelserikt liv, hunnit samla på sig en myriad av anekdoter och intrycket är att han gärna slår sig ned i fåtöljen, häller upp en whiskey-on-the-rocks och delar med sig av dessa. Men precis som när Frodo återvänder hem efter att ha förstört ringen har han svårt att någonsin bli hel igen. Solnedgången är ett vackert och drömskt album, mil ifrån den gitarrbaserade indiepoppen från 90-talet, men betydligt mer vuxet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA