x
Även när det är lite skitigt är det melodiskt skönt

The Jayhawks, Nalen, Stockholm

Även när det är lite skitigt är det melodiskt skönt

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Vänner eller inte vänner? I följetongen The Jayhawks har vi nått fram till en era där medgrundarna Gary Louris och Mark Olson är ovänner. Den senare fanns således inte med när Paging Mr. Proust (2016) skapades och är inte heller med på Nalenscenen denna afton. Visst försvinner en del dynamik och variation när Olson inte är med. Men någon solklar logik har det inte funnits genom historien när det kommer till huruvida kvaliteten blir högre eller lägre med eller utan honom.

Annars måste allt falla perfekt när det kommer till den här gruppen. Och det har det också ofta gjort. Men ska man jämföra med fenomen inom andra genrer så kan inte det här bandet bara slänga in typ ett blastbeat, ett knäckande riff eller en skön dropp för att låta hyfsat spännande. Allt måste sitta som ett smäck; alla instrument, melodi och harmoni, måste samexistera precist för att en regelrätt och högkvalitativ The Jayhawks-låt ska bringas till existens, eller framföras. När Minneapolis-bandet misslyckas rasar det aldrig, aldrig samman. Men det blir prydligt, smånätt och bara träigt tråkigt. Eller så blir det rockigt på ett sätt som inte klär de bibliotekariesnygga medlemmarna. De har alltid varit ett bättre popband än rockband.

De nya Devil Is In Her Eyes och Ace faller verkligen inte i god americanajord. Och de borde verkligen hålla sig ifrån att psyka ut. Det är egentligen en uppmaning till alla akter: håll er ifrån det spejsade jammandet och satsa istället på sammanhållen stringens. Rainy Day Music-låtarna demonstrerar att detta är en tes som inte bara funkar i teorin. Praktiskt taget samtliga, eller nä, samtliga, spår från den skivan är helt perfekta altcountrybitar både på skiva och inför publik. De har ju ändå haft 13 år på sig att live-slipa de där låtarna – som redan i grunden är sylvassa. Även 90-talsalstret, som Bottomless Cup, står ut. Både låtmässigt och i utförande.

Det är ett gäng grånande till övervägande del herrar som offrar rygg och knän denna torsdagskväll för att lyssna på ett band bestående av mest (andra) gubbar. Åldringar kan egentligen inte stå, de sitter eller ligger helst, det är inget konstigt med det, det är bara naturens gång. Och gubbs gillar ju rock. Men undertecknad gillar verkligen inte när The Jayhawks leker The Kinks. Eller Neil Young. Det här bandet ska vara så o-macho och icke-aggressiva de bara kan. Bättre är det när de leker The Byrds.

Trots att de ibland försöker skita ned sin musik så frigör de sig aldrig från sin melodiska skönhet. Detta är en följd av att Louris inte kan sjunga något annat än harmoniskt vackert. Även när det är lite kantigt, lite ruffigt, lite riffigt, så bryter Louris tonsköna stämma ständigt igenom. Det är en av de saker som gör The Jayhawks till ett lysande band och en glänsande liveakt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA