x
Från jordnära americana till country-synth

Ellen Sundberg, Kulturhuset, Stockholm

Från jordnära americana till country-synth

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Det låter verkligen inte så på genrebenämningen, men americana är något av en svensk specialitet. Mycket tack vare att vi svenskar är väldigt kapabla när det kommer till att imitera. Vissa svenska akter gör bättre americana än amerikanarna själva. First Aid Kit till exempel. Eller The Tallest Man On Earth.

Ellen Sundberg har legat i startgroparna för någonting större och Cigarette Secrets (2016) kommer säkerligen, för eller senare, leda henne till större arenor och publik. Det där är egentligen inte så mycket att orda om. Däremot finns det mer att säga om hur hennes sound har utvecklats. Tidigare har hon framfört en sensibel, smått oförädlad americana. Nu är det proffsig country-synth. Gott, då hennes popularitet kommer att öka. Ont, då det är ett uttryck som inte är lika spännande som det hon tidigare förespråkat. Eller, ”ont”, det låter ju väldigt tillspetsat. Men ni fattar.

Uppenbart blir detta när den fina och folkrootsiga Leave Me Under, från Black Raven (2013), slängs in mellan Kent-dängorna. Det låter nämligen Kent annars. Särskilt i In The Meantime, som blir ännu mer Dom Andra live. Och vill man spåra inspirationslinjerna ännu längre bakåt så är båda låtarna pastischer på Running Up That Hill. Låten avrundas också i något slags Interpol-mangel.

Jag finner mig tänka på band som Joy Division, Echo & The Bunnymen och det tidiga U2. Riktigt där är inte Sundberg (ännu), men tankarna vandrar ditåt istället för till akter som man trodde skulle ligga mer nära till hands, som First Aid Kit.

Vägen Är Lång (The Road Is Long) kröner konserten. Det där växlandet mellan engelska och svenska kan Sundberg genomföra som ingen annan. Det brukar låta så ansträngt, medvetet och töntigt när dessa språk blandas. Men hon skulle nog kunna bygga ett helt album på den där språkföreningen och få till ett unikt och synnerligen intressant tilltal. Hon mixar också språk i den galopperande Favorite Town. Även i The Lament. Dessa råkar både vara konserten och nya plattans bästa låtar.

Någon imitatör är hon inte. Det ena benet är i Nordamerika, medan det andra är nedtryckt i den "svenska" musikjorden. Något slags egen "svemericana" har hon skapat, men det lät trots det bättre före detta. Även live. Mer jordnära och mindre svulligt.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA