x
Bon Iver: 22, A Million

Bon Iver
22, A Million

Kanske bra, kanske anus

GAFFA

Album / Jagjaguwar
Utgivning D. 2016.09.30
Recenserad av
Emil Viksell

Antingen är detta ett konstverk värt att älska och avguda. Eller så är det smörja.

Bon Iver smyckar inte sin folkmusik med electronica, utan komponerar musik med folkelement och electronica som två lika viktiga beståndsdelar i helhetsbygget. En löksoppa består mest av lök och vatten. Folkmusik är Bon Ivers lök och electronica bandets vatten. Allt okej där.

Problemet är att Bon Iver varit så tongivande under ett årtionde att de (eller det är väl mest han, Justin Vernon) faller i den grop de själva grävt. De inspirerade så många att göra så annorlunda så mycket att de nu låter som Kanye West eller dussintalet folkgrupper när de egentligen bara gör det de nästan alltid gjort.

Vi hamnar således ganska långt från skogshuggar-emo-debuten For Emma, Forever Ago (2007). De där genombrottslåtarna växte under åren ut från sin avskalade grundform när gruppen spelade dem live och lade grunden för det som blev den självbetitlade uppföljaren (2011). Där skapades egentligen det som kommit att bli vad jag kallar ”Bon Iver-soundet”. En organisk och elektronisk stuvning av folk, R&B och falsettsång. Eller, enklare uttryckt: hipster-folk.

Är det något som utmärker 22, A Million så är det att Bon Iver just både faller i egen grop och samtidigt flörtar ännu mer med den dissonanta oljudsådra som bandet luftat framför allt på livespelningar. Knaster, effekter, elektroniska gimmickljud och sordinerad trumpet strilar, och ibland skär, genom ljudbilden.

Har ingen aning om det är bra eller anus. Ibland känns det billigt och kletigt. Ibland blänkande praktfullt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA