x
Det här är Kent, enligt Kent

Kent, Saab Arena, Linköping

Det här är Kent, enligt Kent

Recenserad av Albin Johansson | GAFFA

Hur komprimerar man 21 år av Kent till en avskedsturné?

På en backdrop av storlek sneluggs-godzilla så är det 7:47 kvar av nedräkningen när första jublet river av. Ska kommande timmar handla om en nostalgisk tripp nedför memory lane? Appellera till moderatorn på Kent-forumets spotifylista eller tillfredsställa den sent utblommade Jag Är Inte Rädd För Mörkret-supportern?

Man tänker initialt att det är ett tacksamt arbete att ta fram en beskrivande låtlista för premiären av Eskilstunabandets hej då-turné. Tittar man sen på 2016-släppen Då Som Nu För Alltid och Best Of så blir det nästan förenat med ångest. ”Det var 21 år sedan vi spelade i Linköping för första gången”. Hur är man ens relevant så länge? Marschtrummorna rullar in. ”Lägg ditt liv i min hand, sälj din själ till ett band”. Gigis pampiga intro byter av 999 som fyller rummet.

När jag hörde Kent för första gången var musikvideo-TV fortfarande högaktuellt och Ingenting-basen malde på till den där snygga siluetten av en häst. Med risk för att låta banal så måste man ändå säga att mycket har hänt sen dess. Och mycket hade skett innan det också. Rent ljudbildsmässigt alltså. Och setlisten på Saab Arena ringar så väl in just detta.

Jocke Bergs släpiga stämma förenar låtarna som studsar mellan Isola-ångesten, Tillbaka Till Samtiden-elektron och Vapen & Ammunition-hitsen. Man lutar sig inte tillbaka mot något av sina verk och även om fantastiska låtar som Socker, Töntarna och Skisser För Sommaren skamlöst förbises, så är det i sammanhanget ett uppfriskande grepp att göra som man vill.

”Vi har valt att spela låtarna som vi själva älskar och som är Kent för oss” säger Jocke och förvaltar även några scenminuter till att tacka medlemmarna på scen. Några ingående relationsbeskrivningar som är nostalgiska utan att för den delen bli kladdiga. Sedan Utan Dina Andetag mot den enorma, brinnande projektionen (förtjänar också ett tack) som påbörjar någon sorts känslomässig kedjereaktion med maximal urladdning vid extranumret Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare). Ja vi ska alla en gång dö. Det är verkligen ett sjukt fint och värdigt avslut. Utfört av proffs och med konfettiregn.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA