x
The Divine Comedy: Foreverland

The Divine Comedy
Foreverland

Från akademisk Morrissey till kammarpoppens Stefan & Krister

GAFFA

Album / DCR
Utgivning D. 2016.09.02
Recenserad av
Emil Viksell

Neil Hannon och hans kammarpop-orkester gör vad de gjort sedan 90-talet: spelar kammarpop.

I sina bästa stunder har Hannon varit, och är fortfarande, en perfekt blandning mellan en mer akademiskt lagd Morrissey och Bryan Ferry. I sina sämsta stunder är han kammarpoppens svar på Stefan & Krister, som slänger in diverse halvobskyra instrumentljud enbart ”for teh lulz”.

Foreverland är inget avsteg från det som gällt sedan typ forever. Sex år har gått sedan Bang Goes The Knighthood (2010) och inget har förändrats. Å ena sidan: To The Rescue är en helt fantastisk stråkburen kärleksballad. Å andra sidan: A Desperate Man är ett rytmiskt klämtade musikalhaveri. Så där håller han på Hannon. Och någonstans däremellan placerar sig How Can You Leave Me On My Own, som låter som dirigerad av David Byrne.

Ibland vill man anordna en klassisk cembalobål när han drar igång. Ibland arrangerar han cembalons specifika ljud alldeles elegant. Något vidare klok på honom blir man inte. Kanske är det därför denne flamboyanta artist aldrig slutar fascinera. Trots att han emellanåt serverar soniska härdsmältor.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA