x
Cymbals Eat Guitars: Pretty Years

Cymbals Eat Guitars
Pretty Years

Helgjutet hemma i sitt revir mellan buller och sensibilitet

GAFFA

Album / Sinderlyn
Utgivning D. 2016.09.16
Recenserad av
Emil Viksell

Det är något distinkt med Cymbals Eat Guitars. Något distinkt amerikanskt. Ett eko av high school- och college-miljöer. Mycket om inte allt av det kan tillskrivas Joseph D’Agostinos emovrålande. Det är ett sätt att sjunga som knappast kunnat formas någon annanstans än i USA. Hade detta hänt i England hade sången varit mer indie än emo och musiken större, vidare och mer hybrisbetonad.

Sången ger också en boyhood-angst-feeling, på gott och ont, oavsett hur gamla medlemmarna i bandet faktiskt är eller blir. Cymbals Eat Guitars väger upp mitt-hjärta-blöder-kvidandet med en musik som bär en omistlig DIY-känsla och som tar ljudturer som ett renodlat emoband aldrig skulle ta.

Pretty Years är det lite mer av Wild Nothing än Cloud Nothings. En ofta bakåtlutad powerpop som förlitar sig på synthar och 80-talet. Visst skramlas det loss också. Men kvartetten har aldrig låtit så här välavvägda, så hemma i sitt revir – mellan buller och sensibilitet. Och att döpa en låt till 4th Of July, Philadelphia (Sandy) är värt ett högt betyg bara det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA