x
Skapoppare brädar med oemotståndliga galenskaper

Madness, Gröna Lund, Stockholm

Skapoppare brädar med oemotståndliga galenskaper

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

Gröna Lund är fullsmockat med folk inför den sista konserten för sommaren. Medelåldern är hög, nästan lika hög som peppen hos publiken. Men så är det svårt att inte vara pepp på att få se en grupp som denna. Madness är här.

Merchandiseståndet har klirrat högljutt ikväll. Utspritt i folkhavet lyser de röda fezerna likt fyrar för vilka som är de mest hängivna fansen – på dess framsidor skiner skapopgruppens guldfärgade M-logotyp.

ONE! STEP BEYOND!

Med de skanderade orden drar Graham ”Suggs” McPherson i sina signatursolglasögon igång konserten på bästa möjliga sätt. Lee Thompson ställer sig vid scenkanten med strålkastarljuset i en rättslig omfamning och blåser i saxofonen.

Stora scenen på Gröna Lund är svår att äga där de flesta spelningar hamnar på en skala från menlös till platt intresseväckande. Inte Madness. För dem kommer det naturligt. Närvaron på scenen är lika smittosam som zikaviruset och mellansnacket är befriande charmigt – trots att Suggs envisas med att hälsa att det är kul att vara tillbaka i ömsom Barcelona ömsom Schweiz.

För många är Our House det stora dragplåstret men som en i mängden i den svängiga repertoaren så får den se sig brädas av de oemotståndliga galenskaperna The Prince och Baggy Trousers för att bara nämna två av bensprattelhitsen. Till och med millenialkidsen i publiken studsar.

När Suggs och resten av bandet kommer av sig under The Sun And The Rain och missar varandras beat så blir det bara ännu ett bevis på att vi får se något levande på scen. ”Jag kan hoppa ner och bara dö nu!” skriker en överförfriskad man bakom mig innan konserten kommer till sitt slut med Night Boat To Cairo. Då har gruppen hunnit klocka in 24 låtar på 90 minuter.

Sista låten innan encoren blev deras cover på It Must Be Love. Och det var det. Ren och skär.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA