x
Kent : Kent

Kent
Kent

KLASSIKERN: När Sveriges största rockband bara var slynglar

GAFFA

Album / RCA
Utgivning D. 1995.03.15
Recenserad av
Emil Viksell

En gång i tiden var Kent inte Sveriges största rockband. Men planen var lika tydlig då som den alltid har varit: att bli störst. Inom tre år skulle detta mål vara nått. Det tog lite längre tid än så, men fram kom de så småningom. Redan 2003 fyllde de Stadion under den berömda ”Vita konserten”. Och redan 2007 släpptes antologin Kent – Texter Om Sveriges Största Rockband.

Så här cirka tio år efter boksläppet åker de på begravningsturné. Eller Eriksgata om man så vill. En defileringsturné genom det land som är bottenplattan för Jocke Bergs texter och fundamentet för det utanförskap bandet känt, odlat och upphöjt till ideal.

Allt började som Coca Cola Kids, för att sedan bli Jones & Giftet, som övergick i Havsänglar. Sedan landade de till sist i det kliniska, generiska och brittiskt klingande Kent. Ett namn som föreslogs av Jockes bror Adam Berg.

Indierock för losers

Debuten Kent (1995) är ingenting annat än inderock för ”losers”. Gitarrdriven ungdomsångest för alla dem som aldrig riktigt kände sig hemma i hockeyrinken eller på fotbollsplanen. Och Jocke sjunger på svenska. Ingenting man höjer på ögonbrynen åt nu för tiden. Men i mitten på det anglofila 90-talet stod det svenska språket ganska lågt i kurs.

Sedan skulle Kent syssla med brittpopsrock, Radiohead-svepningar och framför allt synthdisco. Men 1995 var de ”bara” rocklymlar. Missanpassade Eskilstunagossar som ville bli U2 eller Depeche Mode, men mest bara var just ett band från en svensk småstad. Man kan nästan höra det i musiken, ljudbilden är tidsenligt enkel och skramlig. Men dess, så att säga, akustiska beskaffenhet skvallrar om att ljudbilden kommer att svälla. Och så också bandet. Detta kanske är en efterkonstruktion, men redan då kändes det som att indiekostymerna skavde på dessa arenasynthare in spe.

Det är detta som är den väsentliga charmen med debuten. Dess småskalighet och samtidigt stora ambitioner. Det är gitarrer till höger och vänster, ett rent rockalbum, men också ett album som förkastar rockmyten – som vissa indierockband lyckas med på något märkligt sätt. Och Jockes texter är rena, som skapade i en parallell värld. Utom när det gäller låten Frank så finns inga i text uttryckta musikreferenser, platsreferenser eller någonting konkret verkligt. Allt tar plats i Jockes huvud.

Självbilden håller sällan jämna steg med verkligheten och omgivningens blick. Särskilt inte om man är en akt som finner sin livskraft i missanpassningen och sedan råkar bli allmängods, mainstream och ett band som gör musik som alla har hört och många avgudar. Samma process har Håkan Hellström genomgått. Både han och Kent är så mellanmjölk som det kommer, sett till omtyckbarhet och popularitet. Men musiken bär ofta utanförskapets emblem. Och 1995 var Kent verkligen utanför och gjorde musik som var unikt utanför.

Avhopp och nyförvärv

Ett så stort band som Kent, som verkat under förhållandevis lång tid, både förvärvar och förlorar fans på vägen. De mest hårdnackat kreddiga hoppade av tåget när det blev svulligare ljudbild, mindre indie och mer suggestiva Isola-fantasier. Andra hoppade av under Hagnesta Hill (1999). Eller under Vapen & Ammunition (2002), när Jocke började sjunga om Jesus och hur denne kickade heroin samt konkretiserade sitt Sverige med den konkreta Sverige. Men de trummade på och under tiden förvärvade de samtidigt allt fler fans.

Vad ett band har för fanbase och hur bandet betraktas av omgivningen är jätteviktigt när man är ung. När en vän som var något av en Stureplanslirare uttryckte uppskattning för Vapen & Ammunition visste jag att det var över för min del. Ju äldre man blir desto mindre betydelse får sådant där neurotiskt identifikationsbjäfs. Men mitt förhållningssätt som ung har gjort att jag knappt lyssnat på de plattor som Kent släppt efter 2002.

Debuten Kent är allt av omoget gitarrmotstånd och ett band som sjunger ut sitt motstånd mot barndomen, ungdomen och småstadens kvävande atmosfär. Historierna om bandet från den här tiden handlade om rockfylla och snubb-macho-fasoner. Men musiken, eller främst Jockes texter, hade en känslighet. Hjärtat-på-skjortärmen-ångest för vilsna svenska själar. Musik för den delen av allmogen som mest är som vanliga människor är mest. Men som ändå känner att livet är något som pågår medan de står utanför och tittar in.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA