x
Broder Daniel: Cruel Town

Broder Daniel
Cruel Town

KLASSIKERN: Spela Shoreline!

GAFFA

Album / Dolores
Utgivning D. 2003.10.15
Recenserad av
Helena Nilsson

Trots att det hade varit tyst från dem i några år togs beskedet att Broder Daniel skulle släppa nytt album emot med stor förväntan i början av 00-talet. Tack vare, eller kanske på grund av, kaotiska spelningar och den kultur som växt fram kring bandet hade en nästan mytisk stämning fäst sig vid deras namn. Soundtracket till Fucking Åmål och Håkan Hellströms plötsliga soloframgångar gjorde nog också sitt till, liksom det där första framförandet av Shoreline i Sen kväll Med Luuk. När så nya singeln When We Were Winning kom hyllades den av många som en storslagen comeback. Den var en episk och bitterljuv skildring av en svunnen tid och satte tonen för vad som komma skulle.

Hur mycket det än tar emot att erkänna så tyckte jag att den lät rätt tråkig första gången jag hörde den. Till mitt försvar ska nämnas att jag då var elva år gammal och ett av favoritbanden hette Atomic Kitten, jag var inte redo än. Den stora insikten kom en kväll när Musikbyrån sände från Hultsfredsfestivalen, året var 2004 och de första tonerna i Hardened Heart pulserade ur TV-högtalarna. När Henrik Berggren sprang in på Hawaii-scenen med sin basker och sina stjärnbeströdda kinder kom den där rätt klichéartade insikten som säkert många andra som växt upp i en mindre avkrok i Sveriges inre innan internet, kan känna igen: det här finns ju också.

Hardened Heart var den sjätte låten på Cruel Town, Broder Daniels då nyligen utgivna fjärde och sista (?) album. Det var också den enda låten där Henrik Berggren inte stod som ensam låtskrivare, gitarrslingan stod ju Anders Göthberg för. Inspelningen i Göteborg hade kantats av dålig stämning och stress, men med Cruel Town kom bandet att få både en grammisnominering för årets rock och sin första albumetta på Sverigetopplistan, om än bara för en vecka.

Brustna drömmar och eskapism

Cruel Town har de karakteristiska känsloutropen vävts in i mer berättande och filosoferande texter. De sätter ord på allmängiltiga känslor, sådant vem som helst kan känna igen sig i oavsett ålder och hemstad. Refrängen i Burn Heart Burn, ”Why is it so we die just as copies, if it’s so we’re born originals”, en allusion på den engelske poeten Edward Youngs kända citat, sammanfattar kanske mer än någon annan vad mycket handlar om – brustna drömmar, eskapism och oviljan att låsas in i en mall. Men där finns också den inneboende trösten, allt är inte bara skit så länge hoppet finns kvar.

Det är särskilt en låt som sticker ut. ”Spela Shoreline”, ett fenomen som skulle kräva en helt egen text, kan numera höras ropas på de mest oväntade platserna, ett lika etablerat uttryck som ”när kommer soloskivan?”. Shoreline har blivit bandets signaturlåt och är Cruel Towns klarast lysande stjärna. En sån där sällsynt låt som är så stadig i sitt fundament att inte en enda Youtube-cover kan förstöra den.

”Kan mannen aldrig sluta yla?”

På Kritiker.se har Cruel Town snittat på ett skapligt 3,3. Gnällrock, skriver vissa, heldeppigt och ”kan mannen aldrig sluta yla?”. Andra menar att det är träffande, ett stycke vacker pop och att det låter bättre än någonsin. Meningarna går isär, och kanske är det fortfarande lite så att antingen älskar eller hatar man dem, antingen talar texterna och ensträngs-gitarrslingorna till en eller inte. Jag håller med de tidigare och hävdar att Cruel Town är en av svensk musiks absoluta höjdpunkter.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA