x
Danny Brown: Atrocity Exhibition

Danny Brown
Atrocity Exhibition

Vansinnig rappare slipar allt till egensinnig perfektion

GAFFA

Album / Warp
Utgivning D. 2016.09.27
Recenserad av
Fredrik Franzén

När du lyssnar på Danny Brown finns bara Danny Brown. Hans explosiva närvaro förintar allt. Ingen annan ser ut som honom. Ingen annan låter som honom. Ingen är lika bra på att framstå som vansinnig och insiktsfull på en och samma gång. Lika trasig som självsäker. Störtandes mot marken i tryggt fritt fall. Och det är svårt att förställa sig någon annan rappa över de omöjliga beats Paul White levererar (vilka ofta har mer gemensamt med slamrig industri och stökig post-punk än just hiphop). I synnerhet att någon skulle göra det på just det sätt som Brown gör det.

Obekymrat glider han ur takt med rytmen utan att det låter skevt. Han skrävlar om kokain och oralsex, men låter mest ångestfylld. Och det faktum att han bär detta 15 låtar långa album nästintill helt och hållit på sina egna axlar, med sin pipiga röst och knarkskadade framtoning, utan att det hela blir enformigt eller enerverande är direkt förbluffande.

Det sagt, de få artister som gästar lyfter albumet ytterligare. Really Doe med Kendrick Lamar, Ab Soul och Earl Sweatshirt är kanske årets vassaste posse cut. Och den till synes ofräscha idén att låta B-Real rappa om att röka jazztobak funkar faktiskt, då den i kontexten Atrocity Exhibition framstår ironisk snarare än drogromantisk.

Kort fattat: om Brown förfinade sitt utryck på XXX, och utforskade hur brett han kunde nå ut på Old, så är Atrocity Exhibition albumet där han slipar allt till egensinnig perfektion. Resultatet är det bästa han någonsin gjort.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA