x
Elliott Smith: XO

Elliott Smith
XO

KLASSIKERN: En singer-songwriter som kryper under huden

GAFFA

Album / DreamWorks
Utgivning D. 1998.08.25
Recenserad av
Emma Rastbäck

Jag går hem genom en mörk, dimmig oktoberkväll med XO i hörlurarna och funderar vad det är med den skivan som fått mig att återvända till den så ofta, under så lång tid. Gatlysena vajar i sina linor över gatan och det är folktomt ute. Jag lyckas inte greppa exakt vad det är, men att det har något med känslospektrat att göra står ganska klart. Hur skivan lyckas rymma allt från ilska till hopp, från försiktig glädje till djupaste förtvivlan och inte minst uppgivenhet.

Lägg till det minnena. En råkall höst med tidig snö i Norrlands inland då XO och jag gick på långa kvällspromenader. En vårkväll i ett kök med citroner på tapeterna då min mamma skulle lära mig dansa vals inför studentbalen till den enda vals vi kunde hitta. När jag flyttade till Stockholm och allt var stort och fantastiskt och jag lyssnade på XO överspelad till kassett i min walkman när jag promenerade kors och tvärs på Söder och drack takeawaykaffe i pappmugg eftersom det var något jag aldrig gjort tidigare. Det här är en skiva som såg mig bli vuxen. Det är klart att jag återkommer till den.

Den 21 oktober är det 13 år sedan Elliott Smith dog, både väntat och oväntat. Det blev aldrig helt utrett om knivhuggen i bröstet var självförvållade eller om någon annan varit inblandad. För ett artistskap och framför allt ett liv som varit så präglat av psykisk ohälsa och missbruk kunde det kanske bara sluta på ett sätt.

Elliott inledde karriären som sångare och gitarrist i Heatmiser innan han började släppa skivor på egen hand. XO är hans fjärde soloalbum, och det första där han haft hjälp i studion av teamet Rob Schnapf och Tim Rothrock. Det är också det första av soloalbumen där ljudbilden fyllts på jämfört med tidigare album. Gitarr och sång och enkelt komp har här stöttats upp av blåsinstrument, chamberlain, vibrafon, stråkar, you name it. Här får man Elliott Smith med extra allt, vilket ändå är otroligt lågmält.

Det är vackert, men det är inte perfekt. Det kan vara en del i det vackra, eftersom det visar människorna bakom musiken. Du hör fingrar flyttas över gitarrsträngar och ett burkigt trumkomp, som i Waltz #2 (XO). Texterna är självutlämnande och låter dig bara ana avgrunden. Elliott själv är ingen röststark, skicklig sångare, men när han lägger sin röst i lager framträder helt nya dimensioner i musiken, som i Independence Day exempelvis.

Och som i I Didn’t Understand, världens kanske bästa albumavslutning. Där används inga instrument alls, utan bara röstspår lagda i lager över varandra, vilket skapar en drömsk och skir ljudbild. Skapar stämmor och harmonier som är sådär vackra så de kryper under huden och bara känns.

Det har gått 18 år sedan jag hörde det här albumet första gången. Jag tog de första trevande stegen mot en egen musiksmak och plötsligt fanns Elliott Smith där. Plötsligt fanns XO i min värld, som en väg in till en artist som levde självförbrännande men som lämnade ett fint musikarv efter sig när han den där oktoberdagen i Echo Park fick en kniv i hjärtat.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA