x
Nico: Chelsea Girl

Nico
Chelsea Girl

KLASSIKERN: En produktion som skapade irritation

GAFFA

LP / Universal
Utgivning D. -0001.11.30
Recenserad av
Daniel Andersson

Christa ”Nico” Päffgen dog 1988 † 49 år gammal. Nico – modellen, skådespelerskan och artisten – avled på grund av en tragisk cykelolycka. Ett fåtal, endast de närmast sörjande, kände till hennes egentliga namn. Ända sedan åren som modell, hon fick smeknamnet av fotografen och landsmannen Herbert Tobias, har Nico varit synonymt med isdrottningen från Köln. Begåvad med en bottenlös sångröst. 

Vid sin död stod karriären inte på topp. De allra flesta förknippade Nico med sångerskan som sjöng på Velvet Undergrounds debutskiva från 1967. Det är inte helt ovanligt att kvinnliga artister reduceras till sångerskor. Vissa kopplade henne till Andy Warhols film Chelsea Girls, som premiärvisades 1966 och vars titel ligger till grund för denna Tom Wilson-producerade albumdebut. En skiva som blandar avantgardistiska inslag med trivsam folkpop (ljudbilden har få likheter med 1965 års modsinfluerade debutsingel I’m Not Sayin’).

Bland de medverkande hittas Lou Reed, John Cale och Sterling Morrison (både musik och text). Förutom dessa prominenta herrar, går det även att hitta Jackson Browne på kreditlistan, vid denna tidpunkt endast 16 år. Jacksons originallåtar The Fairest Of The Seasons, These Days och Somewhere There’s A Feather tillhör skivans mest minnesvärda och lättillgängliga spår. Trots den ringa åldern präglas låtarna av tidlöshet och livserfarenhet. Instrumenteringen påminner om brittisk folkpop. 

Jacksons tre bidrag står i stark kontrast till centralspåret Chelsea Girls, vars text behandlar missbruk, dekadens och ångest. I sann Velvet-anda inspirerades Reed och Morrison av samhällets baksida. Dit ljuset sällan når. 

Fördjupning. Chelsea Girls finns i en gripande liveversion från 80-talets början, inspelad på Chelsea Hotel. Ett makalöst klipp som visar att Nico kunde leverera långt efter storhetstiden. Det ska bli spännande att se biografiska Nico, 1988, som skildrar hennes sista 12 månader. 

Ovanstående version är avskalad och naken, och får en att komma tätt inpå, som en fluga på väggen. Det ska sägas att Nico hatade originalinspelningen (liksom skivan i sin helhet). Producenten adderade nämligen flöjt och stråkarrangemang utan hennes vetskap. Skivan saknar även trummor, vilket skapade irritation under själva inspelningsprocessen. De efterföljande albumen The Marble Index och Desertshore bygger helt på Nicos idéer. 

Det enda spåret som tillskrivs Nico är episka It Was A Pleasure Then. Åtta minuter lång. Musiken frammanar bilder av ett skymningsland, där mörkret lägger sig över ett kargt och öde landskap. Omringat av taggtråd. Atmosfären är fängslande, men enformig. Och det är skivans stora problem – monotonin tenderar att trötta ut.  

Avslutande Eulogy To Lenny Bruce är ett av albumets starkaste spår. Folkrocklegenden Tim Hardin ligger bakom originalversionen, men Nicos ödsliga och sakrala tolkning fångar saknad och förlust på ett minst lika övertygande sätt. Lenny Bruce – komiker och samhällskritiker – avled 1966 av en överdos, vilket satte punkt för en nära vänskap. Temat känns talande för hela skivan; låtarna pendlar mellan liv och död, ljus och mörker, där döden och mörkret får sista ordet. Symboliskt för Nicos karriär som tillbringades utanför etablissemanget, i skuggan.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA