x
Smular sönder och bygger upp med lager av gitarrer

Wilco , Annexet, Stockholm

Smular sönder och bygger upp med lager av gitarrer

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

”If you still love rock and roll?”, frågade Wilco redan 1996, på låten Misunderstood från plattan Being There. De ställer samma fråga från scenen 2016, där nämnda låt samsas med mycket från det senaste släppet Schmilco och ett omsorgsfullt greatest hits-urval ur bandets 20-åriga historia.

Det råder inga osäkerheter om att de fortfarande älskar rock’n’roll. De vet och kan hur man manglar och skramlar sönder någonting behagligt. Och jag kan förstå det där destruktiva behovet; att förstöra någonting vackert. Som The Narrator (Edward Norton) när han möblerar om Angel Faces (Jared Leto) nuna i Fight Club. Lika destruktivt är givetvis inte Wilcos sätt att smula sönder låtarna då och då. Faktiskt (video)våld är värre än musikaliskt våld. Flanellgubbarna i publiken ger i alla fall det där rockmanglandet sitt rungande bifall. Det är en smaksak, men Chicagobandet hade faktiskt låtit exakt lika kreativa och intressanta utan de mest gnisslande noisetripparna.

Annars är det ett under av lagerlik gitarr-altrock, jämte smekande och lunkande americana. Sådant som hos andra band lätt blir tradigt och ointressant blir hos Wilco mångfacetterat och, faktiskt, spännande. Som Nels Clines gitarrunk i Impossible Germany. Hans sätt att tradera guran i det läget påkallar akut en annan metafor än en synonym för onani. Det är om inte antitesen till Yngwies navelskådande narcissistsolon så i alla fall gitarrmusik som bjuder in snarare än visar upp.

Sedan är det ju det här med Jesus, Etc, en låt som bygger upp det som smulats sönder. Den låter inte riktigt lika lättflytande som på platta, men desto mustigare i all orgelinbäddad enkelhet. Och före extranumren, samt efter nämnda ”11 september”-poem, bjuds det en serie låtar som är något av det bästa bandet mäktat med i sin karriär. Från countrypoppiga Box Full Of Letters, via gruppens egna Come Together-imitation, I’m The Man Who Loves You, till en svängig Dawned On Me, till den poporkestrala Hummingbird.

Bandet står i en skog. Teaterkulisser av Finding Neverland-snitt. Överlag är det mest musiken som talar. Och det är sparsamt med mellansnack från Jeff Tweedy. Men de där oerhört vackra kulisserna – kan inte minnas att jag någonsin sett något så teatralt och passande på en musikkonsert – går hand i hand med fantasifullheten och djupet hos en av världens bästa grupper.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA