x
Skräckinjagande vacker dödsseans

Tribulation, Kägelbanan, Stockholm

Skräckinjagande vacker dödsseans

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

”Ge oss döden”, vrålar en otålig och förväntansfull herre. Men det verkar inte som att det blir någon död denna kväll. PA-systemet har dött ljud-döden och bärs ut – inte värdigt som en likkista på begravning i amerikanska filmer, mer som man stressat skulle bära ut ett fyllo.

Det börjar lukta starkt av Pete Doherty-spelning – det vill säga: inställd spelning. Sedan blir det överraskande nog död ändå. Musiken drar plötsligt igång, en timme senare än annonserat. Och det är – självfallet – värt all väntan.

Arvikabandet petade initialt i Stockholmsdöds. Debuten The Horror (2009) var tung och piskande dödsmetall. Gedigen döds i all ära, men undertecknad hade inte stått här om det inte var för steget som togs med The Formulas Of Death (2013) och fullbordades med The Children Of The Night (2015). Inte så att jag är för fin för traditionell döds, men Tribulation är intressantare i den formen de nu antagit än som stabilt dödsmetallband.

För att tala managementspråk så jobbar Tribulation med en genomarbetad idé. Precis som när det kommer till sådana som Ghost eller Watain, så lämnar bandet inte något åt slumpen. Musik är givetvis någonting större än att det kan reduceras till strategi. Men det finns ändå likheter i en akts sätt att verka och företag och organisationers sätt att göra business. När människor går samman och gör något blir det (nästan) alltid bättre om målen är tydliga och genomsyrar den så kallade verksamheten.

Tribulation är tydliga. Estetiskt och musikaliskt. Och med det menas inte att de är enkla. Tydligheten i estetiken och ljudbilden gör att bandet spänstigt kan röra sig från dödsmetall till black metal, via ett psykedeliskt 70-tal och ”new wave of british heavy metal”. Allt utan att tappa greppet.

Gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén är ordentligt sminkade och rör sina spensliga lekamina häxlikt över scenen. Johannes Andersson står stadigt med sin bas och låter strupen mullra till den ömsom ockult atmosfäriska musiken och ömsom matande dödsriff.

Tribulation serverar också ”gammal skit”, som Andersson kallar det, i form av Seduced By The Smell Of Rotten Flesh. Skillnaden mellan det nya och det gamla blir ytterligt påtaglig, men blastbeatsen och det hetsiga gitarrspelet bryter förtjänstfullt av den mytiska och mystiska seans som resten av spelningen är.

Organisten Sofia Rydahl bidrar till seansen, så också Alma Michold som dansar under Cauda Pavonis. Rökelser pyr både innan och under konserten. Som sagt, Tribulation lämnar inget åt slumpen. Och denna metallblandning av gammalt och ännu äldre samt black metal-element är något säreget och skräckinjagande vackert.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA