x
The Postal Service: Give Up

The Postal Service
Give Up

KLASSIKERN: Ett musikminne likt ett vackert inre ärr

GAFFA

Album / Sub Pop
Utgivning D. 2003.02.19
Recenserad av
Emil Viksell

Så här är det: med stigande ålder låter man sig inte absorberas av musik på samma sätt som när man är yngre. Det finns ett fönster som öppnas någon gång när man är barn, och som hålls öppet tills man är ”vuxen”. Och då pratar jag om inte om när man blir myndig eller 25 – då det enligt modern sägen påstås att man är fullvuxen. Utan tills man har några fler år under västen och livslängden genomsyrar en på ett sätt att man ser saker och ting i ett annorlunda ljus.

Det är ingenting att oroa sig för. Sådant är livet. Annat får större betydelse. Och musikintresset tar sig uttryck på andra sätt. Kanske blir det djupare, kanske växer man – förutsatt att man inte stagnerar i sina ungdomssynder – och utvecklar ett mer sammansatt intresse.

För egen del känner jag mig bara befriad, när jag närmar mig medelåldern med stormsteg. Jag går inte längre bananer över någon Blümchen-dänga. Eller går upp i spinn över något popband som dör ut året därpå. Vi kan säga att ”åldringar” i gejmet närmar sig nymornad musik med rimlig reservation.

Kvaliteterna på The Postal Service hitintills enda album till trots, så släpptes det under en ideal tid för undertecknad. När det kommer till mottaglighet. I det där gränslandet mellan ungdomens öppenhet och vuxenlivets analytiska distans. Första gången jag hörde en låt från skivan var på studenternas Valborgsfirande i Uppsala. En mytomspunnen högtid i studentmytologin. En fullmatad, lössläppt och alkoholromantisk backanal. Någonstans där, mellan alkoholdimmorna, var det någon som satte på We Will Become Silhouettes. Ungefär gruppens motsvarighet till R.E.M.s It’s The End Of The World.

Sedan tänkte jag inte mer på det, jag drack väl bort närminnet, temporärt. Fram till den där natten. Som vanligt draggade jag nätet efter musik nattetid. Ärligt talat handlade min studietid mer om musik och TV-serier än djupstudier i samhällsvetenskap och humaniora – vilket väl egentligen var tanken. På den tiden hängde de som var selektiva allätare av musik på sidor som Blandband.nu och dylikt. Detta var också pre-online-musiktjänster. Så den musik jag inte köpte i CD-form fick jag tag i via DC++, en klient för fildelning. Jag hoppas att mina lagbrott är preskriberade vid det här laget.

The District Sleeps Alone Tonight slog praktiskt taget undan benen på mig. Där, mitt i nattens sköna, lediga och mysiga flummighet träffade musiken mig på ett sätt som aldrig hade varit möjligt hade det inte varit natt och hade jag inte varit 20-plus-någonting. Jag liksom föll ned i ett hav av gnistrande melankoli. Ben Gibbards melodiska känsla och hans text som fångar in en kärlek som är på väg att ta slut. Och Jimmy Tamborellos elektroniskt stålblänkande klarhet. Jag minns det som att jag tänkte att detta är någonting jag måste minnas. Att detta för alltid kommer vara inskrivet som en av mina största musikaliska upplevelser.

Sådana där stunder är normalt förbehållna låtar. Inte album. Jag minns till exempel första gången jag hörde E-Bow The Letter eller Jesus, Etc. Låtar som slagit an något ytterst djupt i mig. Låtar som spränger alla gränser för vad musik normalt är. Låtar som exploderar som dumdumkulor, lämnar välkomna ärr inuti en. Förlåt min franska, men Give Up var ett helt jävla album av sådana låtar.

Ben Gibbard från Death Cab For Cutie och Jimmy Tamborello från Dntel samarbetade först i låten (This Is) The Dream Of Evan And Chan. En knastrig drömskapelse som behandlar Gibbards bisarra dröm om Evan Dando från The Lemonheads och Chan Marshall a.k.a. Cat Power. Senare skapade Owen Pallett, då under namnet Final Fantasy, en systerlåt i This Is The Dream Of Win & Regine, om herr och fru Arcade Fire, Win Butler och Régine Chassange.

Den låten utgjorde grunden. Sedan började de skicka musik till varandra, på det gamla sättet: via posten, fram och tillbaka. Därav namnet, The Postal Service. Och det är i mötet mellan The Cure-pop och småskev electronica storheten står att finna. Mycket av den sortens elektroniska pop som släpptes under här tiden står sig ganska dåligt. Lali Punas storhetstid låter inte så stor så här i efterhand. Och det mindre elektroniska och mer organiska Stars låter i nutidens kranka blekhet som prettopop för priviligierade medelklassungdomar. Men Give Up är fortfarande ett perfekt popalbum om kärlek, längtan och känslan av att man vill ta sin partner ”far away from the cynics in this town”. Självaste Morrissey kunde inte sagt det bättre själv.

Givetvis går det inte att frikoppla de så att säga objektiva musikaliska kvaliteterna från mitt minne av mitt första möte med The Postal Service. Jag är jävig. Allt jag säger är präglat av att jag minns det där ungefär som man minns feta fester eller människor man älskat, och fortfarande älskar förbehållslöst. Men kanske kan fakta tjäna som ett slags nästan-objektiv "guilty by association"-garanti för The Postal Service storhet: både The Shins och Iron & Wine gjorde covers på gruppens låtar.

Jag kommer aldrig kunna dricka som jag gjorde under den där Valborg. Sådan diger alkoholkonsumtion skulle idag lämna mig sängliggande i veckor, spyendes med dödsångest. Jag kommer aldrig heller sitta så där en natt och fullkomligt förlora mig så intensivt i popmusik. Men Give Up finns för alltid – ish ­– kvar. Och är för alltid, i alla dagar, värd ett återbesök. Eller ett första besök för de som ännu inte dykt ned i Gibbard och Tamborellos fantastiska värld. "Everything will change", era lyckostar!

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA