x
TAD: God's Balls/Salt Lick/8-Way Santa

TAD
God's Balls/Salt Lick/8-Way Santa

KLASSIKERN: Grungens bortglömda hjältar

GAFFA

Album / Sub Pop
Utgivning D. 2016.11.04
Recenserad av
Mathias Skeppstedt

När man pratar om grunge så glöms nästan alltid det viktigaste och bästa bandet bort. Det blir ett så sjukt stort fokus på Nirvana och Pearl Jam hela tiden och lyckas någon mot förmodan ta sig förbi de två så hamnar man hos Soundgarden och Alice In Chains. TAD är bandet som aldrig slog igenom och alltid glöms bort.

Gruppen bildades av slaktaren och trummisen Tad Doyle 1988 och var ett av de första banden som skrev på för det nya skivbolaget Sub Pop i Seattle. TAD var också bandet som alla de andra Seattle-baserade grupperna såg upp till och det som man i allmänhet trodde skulle bli Sub Pops stora band. Bara det att Nirvana använde samma producenter som TAD genom hela sin karriär säger något. Doyle och hans medmusiker spelade en tung och stenhård rock som lånade mer av 70-talshårdrocken än av punken och var kompromisslösa på ett sätt som inget band på Sub Pop ens kom i närheten av. Men en blandning av dåliga beslut, droger och ett genombrott som aldrig kom ledde till slut till att bandet la ner efter tio år av oavbrutet giggande på små svettiga klubbar.

GOD'S BALLS (1989)

Första plattan döptes till God's Balls och är tung, hård och alldeles, alldeles underbar. Det är mammutmassiva riff, fulsång och som alltid med TAD otroligt bra trummor. Men med medlemmar som inte brydde sig om varken kläder eller utseende och en titel som amerikanska skivaffärer inte ville röra så gick den tyvärr ganska obemärkt förbi de flesta förutom de andra Seattlebanden.

SALT LICK (1990)

När det så var dags för uppföljaren vände man sig till Steve Albini som med Salt Lick hjälpte TAD att skapa en modern klassiker. Salt Lick är en sex spår lång platta där gitarrer ylar, trummor rullar och rundgången tävlar ikapp med sången. Att omslaget pryds av en monstertruck känns bara rätt och är en perfekt bild för hur musiken kommer att krossa lyssnaren. Skivan spelades in live helt utan pålägg under två dagar i Chicago och Albini satte en gräns vid två tagningar. Satte de inte låten då slopades den och man gick vidare. Och det märks då skivan har en frenesi och desperation som är svårslagen. Speciellt öppningen med Axe To Grind är ren perfektion när det kommer till tung, hård rock.

8-WAY SANTA (1991)

Till uppföljaren ville man ha en renare och lite poppigare ljudbild och åkte till Butch Vig i Madison för att spela in 8-Way Santa (skivan var en stor anledning till att Nirvana använde honom för Nevermind).

Det här albumet borde varit TADs genombrott. Det är fortfarande hårt, men med en öppnare ljudbild och starkare melodier, och den har TADs kanske största ”hit” Jack Pepsi. Det var dock här problemen började för bandet. Till omslag hade man valt ett foto på två hippies man hittade på en loppmarknad, en man som håller en hand på en kvinnas bröst. Kvinnan såg skivan i en affär och stämde bandet. Alla skivor fick dras in och tryckas om med ett snabbt taget bandfoto på framsidan. Trummisen Steve Weid lämnade gruppen för att tillbringa mer tid hemma och Pepsi stämde bandet för låten med samma namn. Så alla pengar och all kraft gick till att kämpa mot krafter man inte klarade av, skivan försvann i affärerna och luften gick ur allting.

SKAM DEN SOM GER SIG

Men nu har God's Balls-producenten Jack Endino remastrat alla tre Sub Pop-plattorna och lagt på singlar, b-sidor och demos och vad som framför allt är spännande är att de inkluderat TADs allra första singel Daisy/Ritual Device. Singeln spelades in ensam av Tad Doyle medan han var trummis i H-Hour. Han spelar alla instrument själv och bandet TAD bildades senare som ett band för att framföra Tads sololåtar. Singeln är i stort sett omöjlig att få tag på och tillsammans med andra extralåtar på de här skivorna är det en riktig guldgruva.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA