x
Vi är fler än er och vi är förbannade

Hurula, Pustervik, Göteborg

Vi är fler än er och vi är förbannade

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

(arkivbild)

När Björn Söder menade att Malena Ernman bör hålla sig borta från politik och fokusera på musik var han dessvärre inte den första med maktposition att nedvärdera musikers ambitioner och sociala patos. Politiker kan fortsätta sucka och klappa oss på huvudet. GP-ledare kan skratta åt våra artisters engagemang, faktum kvarstår att det här landet fortsätter att skapa opinionsbildare med musiken som verktyg. I detta nu bildas det nya arméer redo att ställa sig längst fram. Redo att läsa på och motverka inskränkthet. Politik är precis allt. Den som tror att det bara är svensk hiphop som tar sitt ansvar att visa upp samhället har förmodligen inte googlat ”svensk punk + 2016”.

Hurula har förvisso lämnat punken. När Masshysteri gick i graven gick han vidare med sitt soloprojekt och hans debut var en hybrid av Masshysteris råa direkthet blandat med någon form av mjukare pop. Ett krossat hjärta, som brann mer än det egentligen mäktade med.

Till skillnad från många andra hängde jag inte riktigt med på övergången till uppföljaren Vapen Till Dom Hopplösa. Anledningen kan vara så enkel att tempot har sänkts. Att det vilar nån uppgivenhet mellan raderna. Men när Robert vecklar ut dessa låtar live köper man så gott som allt. Varenda mening blir som ett slagord. Det här är min ledare.

Inledningen den här kvällen är något av det sjukaste jag har sett, någonsin. Hurula vankar av och an, från scenens mitt längst ut till vänster och det finns ingen tillstymmelse till paus. En ny låt smäller av och går sönder, stannar. En ny tar vid. Det bästa från Vapen Till Dom Hopplösa går hand i hand med det bästa från Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För. Det dundrar fram, fem sex låtar och hakan är långt nere. Från den perfekta spelningen-mallen används varenda effekt för att få lyssnaren att känna sig överkörd och samtidigt bekräftad.

Men givetvis går det inte att upprätthålla den känslan med en spelning som sträcker sig mot en timme och man påminns återigen av de lite trötta passagerna på det senaste albumet när låtar som Exorcist och Åtta Trappor tar vid. Även om den sistnämndas refräng bär på albumets snyggaste lek med siffror.

Med det sagt så är det här en upplevelse som sent ska glömmas. Robert Hurula och hans medmusiker är allt annat än flummare. Tvärtom fullblodsproffs. De har liksom vunnit innan spelningen ens dragit igång. Hur kan en sån här person misslyckas? Det skulle i så fall vara om han gjorde någon form av omvänd Bob Dylan och presenterade sig i en helt akustisk skrud. För den här musiken behöver sina skrik, larmande gitarrer, diskant som river sönder öronen. Det är känslan vi är ute efter; känslan av att vara utanför samhället och frustrationen som följer. Men vi lämnar inte lokalen nedtryckta, vi tror på förändring och det var ärligt talat längesedan jag fick samma känsla från en politiker. Ledsen Björn Söder och alla andra småsinta stackare, vi är fler än er och vi är förbannade.

”Varje dag ett nytt sår

Nåt spolas upp på vår strand

Medan dom bygger en mur

Runt sitt land

Sitt Sverige byggt av sand”


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA