x
Metallica: Hardwired... To Self-Destruct

Metallica
Hardwired... To Self-Destruct

Åldrade thrash-legendarer söker tappad identitet

GAFFA

Album / Blackened
Utgivning D. 2016.11.18
Recenserad av
Anders Fridh

Tänk att en ny Metallica-skiva fortfarande kittlar nyfikenheten hösten 2016. Vi borde veta bättre. Det är trots allt 25 år sen Enter Sandman. 25 år sen thrashen slutligen övergavs för en förkrossande tung samling hitlåtar som innebar världsherravälde, men i förlängningen också en utdragen och stundtals pinsamt publik identitetskris. Efter The Black Album följde fem förvirrade skivor, där de mest bestående intrycken var en mumlande Lou Reed och en sorgset skramlande virveltrumma.

Trots detta är alltså den nya Metallica-skivan smått hajpad. De första singlarna skvallrade om ny energi, och kanske, kanske en återgång till det legendariska thrash-soundet från det glada 80-talet. Både Hardwired och Moth Into Flame hade ju en direkthet i de maskinella thugga thugga-gitarrerna som föregående skivor saknade. Den sistnämnda även med lovande melodiska gitarrbryggor.

Varför känns då Hardwired... To Self-Destruct så menlös, trots upphackade rytmer och intrikata gitarrsolon? Skivan är alldeles för utdragen och rörig. Referenser till bakkatalogen finns det gott om men de blandas hejvilt, vilket bidrar till en fragmentarisk helhet. Snart är det mer intressant att hitta “originalet”, än att hänga med i Dream No Mores styltiga betongsväng. Riffen är lätt glömda. Dynamiska Halo On Fire har en skönt nedtonad James Hetfield bakom mikrofonen, men den är inget episkt storverk i stil med Fade To Black och The Unforgiven. Trots en tilltalande ljudbild så är Hardwired... To Self-Destruct färglös. Metallicas identitetssökande lär fortsätta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA