x
Nästan perfekt i sin icke-fulländning

Hinds, Debaser Medis, Stockholm

Nästan perfekt i sin icke-fulländning

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

”On a Tuesday, never get married or take a boat”. Frontkvinnan Carlotta Cosialis fria översättning av det spanska ordspråket är långt ifrån perfekt. Och det känns nästan som att hon jinxar tillställningen när hon formulerar orden. Men det är också precis som Madridbandets musik. Eller det mesta denna afton.

Spanskkvartetten spelar på Debaser Medis övervåning. Det vill säga inte den lokal som brukar vara platsen för spelningar på Medborgarhuset. Och allt börjar med ett långt soundcheck. Vilket kan tyckas övernitiskt när det kommer till detta bands ”oslipade” och ”ostämda” sound. Sedan låter det skit ändå och bandmedlemmarna får ropa till ljudnissarna om ditten och datten mellan låtarna. Både Carlotta och resten av bandet är avslappnat roliga i mellansnacken. Men spelningen är redan upphackad på grund av ljudstrulet och det blir inte bättre av den knackiga engelskan – som mest ger sig tillkänna i talet, och inte i sången. Det känns lite som att hela projektet liksom ”laggar”, på ett lätt frustrerande sätt.

Lokalen är inte heller optimal. Hinds är lo-fi som sjutton på debuten – och enda skivan. Men ljudet spårar nästan ur i ett sådant här utrymme. Krokigt och ostadigt vacklar det fram. Känslan av ett stretande, skramlande band som repar i en skolaula är påtaglig.

Men, nog med jämmer. Det är så här det är. Och så här det ska vara. Hade de haft ett knivskarpt Donald Fagen-sound live hade plattan varit falsk marknadsföring. Och ljudröra eller inte, Hinds musik får en ändå att vilja dra på sig ölstänkta ”Mac DeMarco”-kläder, sluta tvätta håret, skita i jobbet eller skolka och gå ut i solen (om svensk november tillät att den visade sig någon gång ) och rumla.

Bakom trummorna byter Amber Grimbergen takt med jämna mellanrum, låter rytmen segas ned, ansamlar liksom kraft inför det hetsigare skramlet. Ett lika enkelt som givande sätt att bringa dynamik. Annars bryter pophookarna ständigt igenom det rockiga och sjaviga manglandet. Och gitarrsolona är så långt ifrån snubbonanistiskt långa och krångliga de kan komma. De är korta och catchy. Cosials och Ana Garcia Perrotes antifoni ger också variation till det ganska enkla upplägget.

Detta är ju egentligen bara anspråkslös ”call and response” och popskrammel. Nästan perfekt i sin icke-fulländning. Och allra mest nästan perfekt i låtarna Warts, Chili Town och Bamboo. Det blir ganska bra till sist, trots att det är en tisdag.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA