x
Vill han festa så är det bara festa med

Schoolboy Q, Annexet, Stockholm

Vill han festa så är det bara festa med

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

En DJ och en MC. Det är inte mycket mer än så. Och ändå lyckas Quincy Matthew Hanley piska upp en mördande köttig stämning. Publiken hjälper visserligen till. Jag vet inte riktigt vilken myt det är som gäller; om det är så att millennials är dåliga eller bra på att festa. Ryktet säger ju att de bara vill ha allt det där som den tidigare generationen fick utan att lyfta ett finger: arbete och boende. Men denna kväll verkar inte tankarna ligga på någon framtid. De får en av Sveriges tråkigaste konsertlokaler att gunga. Och Stockholmsmässan-vajben försvinner helt när tjock rök stiger upp ur delar av publiken – ”Ravekomissionen” kan vara lugn, det är mer koks på Stureplan any given dag. Säkerhetspersonalen spejar dock som Berlinmurenvakter, och tar fart mot rökpuffarna som vore de östtyskar på flykt mot Västtyskland.

Det är tredje gången Schoolboy Q är i landet. Han pikar sina Top Dawg Entertainment-kollegor för att de inte visar samma kärlek till Sverige. Medan hans kamrat Kendrick Lamar tagit gangstarappen – vi kallar den så, för sakens skull – så långt det bara går, bort till jazziga dekonstruktionsmarker, så står Schoolboy fortfarande stadigt i South Central. Hans musik har något gungklibbigt över sig, något som inte går att värja sig mot har man en gång smittats av det där västkustssoundet. Gräs är verkligen en av världens tråkigaste droger, men när Schoolboy kör så önskar jag att jag älskade att röka gräs. Och hade körkort. Och en lowrider.

Han är egentligen bäst när han hanterar sin ågren i suggestiva, släpande beats. Som i Kendrick-samarbetet Blessed. Egentligen inte en låt som passar stora arenor. Men publiken är på alltsamman. Och Schoolboy både har bangers i sin repertoar och kan leverera dem med önskvärd offensiv. Break The Bank är faktisk så klassisk som Schoolboy hävdar att hela plattan Oxymoron (2014) är.

Gigget fylls ut med Kendrick och ASAP Rocky-covers. Men de görs så bra att de känns som allt annat än vanliga, trötta och skrikiga hiphoptolkningar. De känns faktiskt inte ens som utfyllnad. Schoolboy inkorporerar dem så otvunget i sitt egna material, och med så säker delivery, att det känns som den naturligaste sak i världen.

Vi får mycket från årets släpp Blank Face LP och ”klassikern” Oxymoron. Vilket är lite synd, då både Setbacks (2011) och Habits & Contradictions (2012) är bättre plattor. Men den åsikten verkar inte publiken dela. De allsjunger och stuffar som om det inte fanns någon morgondag. Och det är bara att kapitulera, trots att det är den droggrubblande Quincy som egentligen är den mest fascinerande. Men vill han nu festa så är det bara att festa med.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA