x
Rätt igenom en triumf

Jonathan Johansson, Vasateatern, Stockholm

Rätt igenom en triumf

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Jonathan Johansson har aldrig varit bättre än nu. Och då var jag ändå inte så där överdrivet imponerad av den nysläppta Love & Devotion, men det ändras när han spelar låtarna på ett trångt och glödande Vasan.    

Den ”nye” Jonathan Johansson introducerades för första gången för en publik på Where’s The Music 2015. Det gick åt helvete. Hans resa började givetvis långt tidigare än så, alltså den där färden från ett slags mörkrets furste till samtidsanalyserande funkhjälte. Men det är svårt att inte ställa den där ”första” spelningen mot kvällens glansnummer till konsert.

Då vantrivdes han på scenen som Karin (Ingrid Bergman) vantrivdes på Stromboli. Han var ett nervvrak till asplöv som gick av långt innan speltiden var slut. Nu är han i sitt esse. Fortfarande i svart rock, men nu också med tunt hårband runt kolan och tygremsor fästa på gitarrhuvudet. Bakom sig har han en lagmaskin till kapell. Vid sidan av systrarna Vaz och David Lindvall så måste verkligen Emmanuel Hailemariam lyftas fram. Han har fått på tok för lite kredd för de funkiga och slingriga licks han lägger.

Det är inte så att låtarna genomgår en metamorfos live. Även om de är fjärilar nu så var de knappast puppor tidigare. Istället är det ungefär som när man fått mycket d-vitaminer en solig dag och ätit mycket grönt samt promenerat. Man liksom både känner sig och ser ut som en ny människa, trots att man är samma person. Tänk nu detsamma om Johanssons låtar. De är som nya låtar, trots att de är samma. De visar "bara" upp sig i all sin skimrande och strålande prakt.

Släng Alla Heartbreakstråkar blir ett Tears For Fears-rymdskepp som skjuter genom discofärger, i både ljud- och ljusmening. ”B-sidan” Eld Och Arv blir en småtropisk famn att krypa upp i – med ett pickande och ”fallande” gitarrspel från himlen. Den går sedan över i ”A-sidan” Alla Helveten, som görs i en souligt drömsk version som avslutas med bara Johanssons röst och lite reverb. Sommarkläder låter initialt nästan som tagen ur en sådan där klassisk gammal MTV Unplugged-spelning, vore det inte för att Johansson klinkar lätt på en elgura – sedan kommer beatet in och med det århundradets fetaste och hjärtligaste allsång. Släng dig i väggen Last Night Of The Proms! Och Tinning Mot Tinning låter som rena Dev Hynes och Solange – blir en bevis på i vilket sällskap denna påg ska nämnas.

Jag har aldrig fel. Men angående Love & Devotion måste jag krypa till korset. Visst säger det en del om mina "mansfasoner", men än mer berättar det om Johanssons jesuslika förmåga att omvända tvivlare. Detta kan vara den bästa spelningen jag varit på. Någonsin. Lita på mig: jag har aldrig fel. Jag pekar på Johansson och säger: ”I like this”. 

Utanför: ”Stockholm lite för kallt.”

”Spelar ingen roll.”

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA